”Mensledighet” står inte i den svenska ordboken. Däremot förekom det flitigt i svensk media när den spanska regeringen nyligen presenterade, och godkände, ett förslag om sjukersättning i samband med allvarliga mensbesvär: ”Spanien närmar sig betald mensledighet” (TV4 17/5) till exempel. Eller: ”Splittrad debatt om mensledighet i Spanien” (GP 14/5).
Låt oss först klargöra att det inte är någon efterlängtad semester vi pratar om. Inte tre sköna dagar med choklad och streamade serier. Vad det handlar om är upprepade perioder med främst svåra smärtor, men också illamående, diarré, kräkningar, rikliga blödningar och svimningsanfall. I sådana fall ska staten stå för sjukpenningen – förutsatt att det finns ett läkarintyg – om det spanska parlamentet röstar ja.
Debatten i Spanien fick sin motsvarighet på de svenska ledarsidorna. Förslaget hyllades som en feministisk seger i Aftonbladet (17/5) och avfärdades som ett konservativt steg som riskerar kvinnors ställning på arbetsmarknaden i Expressen (17/5).
Den eviga frågan är om ett erkännande av mens som potentiellt hälsoproblem leder till en backlash på jämställdhetsområdet. Gudarna ska veta att det finns en lång tradition av att stämpla kvinnor som sämre lämpade för diverse uppgifter med hänvisning till biologi och kropp. Är den spanska reformen en risk värd att ta för att komma åt en ekonomisk orättvisa som bara drabbar den som har mens?
Mens omgärdas fortfarande av en kvävande tystnad – mer progressiva än så är vi inte.
Faktum är att det i Sverige redan finns ett regelverk som går att applicera på sjukfrånvaro vid mens. Den som har återkommande behov av sjukpenning kan ansöka om ett så kallat särskilt högriskskydd hos Försäkringskassan. Vid till exempel migrän, reumatiska sjukdomar och andra hälsoproblem som går i skov kan staten gå in och ersätta arbetsgivaren och karensdagen slopas. Under det paraplyet kvalar också svåra mensbesvär in.
Men det räcker givetvis inte. För vem känner ens till det? Hur många läkare informerar sina mensplågade patienter om högriskskyddet? Kommer det någonsin upp i ett samtal med personalchefen? Mens omgärdas fortfarande av en kvävande tystnad – mer progressiva än så är vi inte.
För den stora majoriteten är inte mens ett hinder i vardagen. De få siffror som finns kring mensfrånvaro i Sverige visar att mellan 15 och 20 procent har erfarenhet av att inte kunna gå till jobbet vid mens. Det drabbar inte minst de 10-15 procent som lider av den mensrelaterade sjukdomen Endometrios.
Hälften av dem som har varit hemma från jobbet i samband med mens vågade inte berätta om orsaken för arbetsgivaren, enligt en undersökning av YouGov 2019 (på uppdrag av ett läkemedelsföretag ska påpekas). Vi skyller på annat. Vi skäms. Vi är rädda att det ska slå tillbaka. Att vi ska reduceras till offer för våra hormoner.
Det kommer an på arbetsgivaren att skapa en icke-diskriminerande arbetsmiljö utan skam och rädsla. Först då kan vi också att prata om lösningar, som exempelvis tillgång till vilorum, mer flexibla arbetstider och uppgifter, möjlighet att arbeta hemifrån ett par dagar i månaden. Ja, och om högriskskyddet.
Hur många läkare informerar sina mensplågade patienter om högriskskyddet?
Det finns lika många erfarenheter av mens som det finns menstruerare. Det är inte någon sjukdom och de allra flesta blir inte funktionsnedsatta. Samtidigt kan mens innebära stora påfrestningar som kräver mer eller mindre avancerad vård. Här är vi tillbaka vid grundproblemet – föreställningen om att vi ska lida i tysthet och uthärda vår reproduktiva lott i livet. Så förpassas mensen till det privata trots att den kräver politik i form av bland annat forskningsresurser, kunskap inom vården, en icke-diskriminerande arbetsmiljö och tillgång till mensskydd.
Jag tycker inte att vi ska följa Spaniens exempel kring sjukersättning och mens. Det finns helt enkelt ingen anledning. Men jag tycker att vi ska kopiera de andra förslagen, de som har hamnat i skymundan av den mer spektakulära ”mensledigheten”: Ta bort momsen på mensskydd och gör dem gratis i skolorna. Som de har gjort i Storbritannien, liksom Nya Zeeland och flera amerikanska delstater. Sverige har den högsta möjliga momssatsen: 25 procent. Gratis mensskydd i skolorna hänger här på lokala krafter.
Våra politiker är sällsynt bra på att låtsas som om mens inte är politik. I det fallet borde de ta efter sina spanska kollegor.
Anna Dahlqvist är journalist och författare. Hon har gett ut böckerna ”Bara lite blod – ett reportage om mens och makt” (2016) och ”I det tysta – resor på Europas abortmarknad” (2018).
LÄS MER:Här är butiken som ger bort gratis mensskydd
LÄS MER:Kvinnor i Spanien kan få ledigt vid menssmärtor
LÄS MER:Abort borde vara vård, inte politik
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv. För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
