Jag målar siluetter, det är filurer, figurer, vemodiga streck, naiva svängar och plötslig-heter som uppstår. Det blir vad som helst. Det är roligt och avkopplande. Jag har alltid målat lite oroligt och stressigt med pennan. Men ibland blir det mjukt.
Kanske är det ett självporträtt av den svartvita karaktären som går vid min sida i allt.
Det är tidlöst alla fall. Känner igen mig själv i bilderna ibland. Kommer inifrån någonstans.
Kan inte bedöma vad det är alltid. Vissa bilder har följt med mig i minst trettio år, vid sidan om det som finns på scenen.
För att inte tala om Natoansökan. Jag känner mig inte representerad av dom som representerar oss.
Svarta streck blir en berättelse. Ibland kommer färgen och droppar in och kladdar över det som är innerst inne. En verklighetsflykt från ansvar. En paus. En stunds frihet. Något eget bortom alla krig, dåliga nyheter, våld, gängskjutningar och meningslöst politiskt käbbel med debatter som inte verka leda någonstans. Det blir bara fler frågor. Vem ska ena oss?
Kanske hade Anne Lind kunnat göra det om hon fått leva. Såg fem minuter på dokumentären om mordet på henne innan jag bytte kanal, för jag orkade inte ta in det.
För att inte tala om Natoansökan. Jag känner mig inte representerad av dom som representerar oss. Tycker det var fel att vi inte fick rösta om vi ville gå med i Nato. Vi pratar om kärnvapen. Världskrig.
Samhället är delat.
Vi får en värld som påminner om den där scenen i ”Meningen med livet” av Monty Python-gänget. Där ett helt hus med affärsgubbar som bråkar sakta glider ut för ett stup.
Därför var det befriande att få höra Carl Johan De Geer i ”Min sanning” på teve när han försvarade rätten att ha en åsikt och få protestera till exempel mot Nato. Vad får vi för värld om vi inte får göra protester, humor, ironi, satir och comedy som skaver ordentligt och sätter i gång tankarna? Jo vi får en värld som påminner om den där scenen i ”Meningen med livet” av Monty Python-gänget. Där ett helt hus med affärsgubbar som bråkar sakta glider ut för ett stup från en jord som är platt. Våra mänskliga rättigheter, nedskrivna samhällskontrakt och demokratiska regler virvlar i luften i ett pappersregn.
Bra film.
Vi ska alla dö. Tiden vi inte finns är väldigt lång. Vill påstå att den är evig. Mycket längre än livet alla fall. Så det är självklart att vi klamrar oss fast. Vi har bara detta nu. Innan vi försvinner in i ett svart hål i ett hus med affärsmän.
Men en tavla finns kvar. Därför målar jag mina bilder. För att det är roligt. Frustrationen blir något annat i bläck på vitt papper.
För min egen skull. För att ha en egen plats. Det unnar jag alla att hitta. Livet blir meningsfyllt av bilderna vi skapar.
Läser: Flera böcker. ”Resten av verkligheten” av Lena Andersson. Precis börjat på ”Momone” av Simone Berteaut. Och så Carl Johan De Geers ”Fläckar”. Mikael Niemis senaste ligger på flygeln. Lasse Diding gav mig en bok av Lars Hård som jag ser fram emot att läsa.
Lyssnar på: Svenne och Lotta, mycket fin orgel och fina melodier. Upptäckte det nu. Bättre sent än aldrig. Fick inte låten ur huvudet. Började lyssna på Flight of the Concords senaste turné. Då försvann låten... sen kom den tillbaka.
Ser: Zack Galifianakis fantastiska comedy show på Netflix från 2006. ”Night at the Purple Olive”. Sanslöst bra och knäppt. Andy Kaufman möter Steve Martin med lite härliga one-liners och abrupta kopplingar och tvära brott. Helt oförutsägbart. Skönt piano.
LÄS MER:Tänk om jag pratar med en AI-robot?
LÄS MER:Att hitta lugnet på Capri
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
