När Dramaten öppnar efter en längre tids stängning är det inte med de 70 skådespelare på scen som utlovades i våras, men väl 48. Utgångspunkt för Mattias Anderssons ”Den yttersta minuten” är en fråga som riktats till hela ensemblen: Vad vill du framföra om du har en sista minut kvar på Dramatens Stora scen? Föreställningen inleds som en enkel kavalkad. Ett tungt järndraperi döljer scenen. Genom en dörr i det stiger Kristina Törnqvist, Marie Richardson och Pierre Wilkner ut i tur och ordning och framför en dikt av Gunnar Ekelöf, en bit ur Predikaren och några verser av Salvatore Quasimodo, alltmedan en stor digital klocka räknar ned tiden med röda siffror.
Göran Ragnerstam och Shanti Roney ägnar 120 sekunder åt ”I väntan på Godot”. Hannes Meidal och Sanna Sundqvist gör en nyskriven sketch. Det hela liknar en drift med Dramatens beryktade stjärnkult, kanske med den traditionstyngda institutionen som sådan. När Stina Ekblad träder ut gör hon det med en vacker och gripande monolog som ifrågasätter hela projektet. Livet kan inte kondenseras till en minut och liknar inte heller ett linjärt berättat drama. I minnet är allt som en dimma, alla år existerar samtidigt, faller sönder i meningslösa fragment. Med hennes ord lyfts ridån och föreställningen lämnar sin strikta struktur, till förmån för Mattias Anderssons karaktäristiska kollektivt grundade teater med dess blandning av dokumentärt och diktat, där det ena inte alltid går att skilja från det andra.
Livet kan inte kondenseras till en minut och liknar inte heller ett linjärt berättat drama.
LÄS MER:Recension: ”Göteborgs dans- och teaterfestival”
Scenen har lämnats tom vilket ger utrymme för samtliga skådespelare att förenas i mer eller mindre vild dans. Det förvånar mig att så många önskat ägna sin föreställda sista minut åt kroppen snarare än orden, tills jag läser i programbladet att ensemblen även fått frågan: Vad är bra dans? Tove Sahlins koreografier värnar om den enskildes uttryck och integritet men numren blir för många och för långdragna. Kanske ska de läsas som ett motstånd. En speakerröst berättar om modern medieteori, enligt vilken man bör fånga åskådarens uppmärksamhet på tre minuter eller bara 50, 18 och 10 sekunder.
I sådana resonemang märks Mattias Anderssons erfarenhet från arbetet med den unga publiken på Backa Teater, liksom i den fråga som implicit går genom föreställningen: Vilka erfarenheter ryms på Dramatens stora scen? Någon vill spela dragspel för sin fars skull, en annan önskar att hennes far som dog ung i en överdos överhuvudtaget skulle ha fått se henne uppträda. Hon säger att det hade krävts ett parallellt universum för att han skulle ha vågat sig in på nationalscenen. Att den under våren så omdebatterade, fängslade rapparen Yasins låt ”Trakten min” spelas på hög volym får rimligtvis ses som en markering. En scen ur Lars Noréns ”Natten är dagens mor” gestaltas av tre familjer parallellt, som för att understryka styckets allmängiltighet. Flera enkätsvar berättar om skådespelare som upplever att pjäsen handlar om just deras uppväxt.
En scen ur Lars Noréns ”Natten är dagens mor” gestaltas av tre familjer parallellt, som för att understryka styckets allmängiltighet.
LÄS MER:Recension: ”Scener ur ett äktenskap” på Teater Tofta
En föreställning som ”Den yttersta minuten” borde säga något om vad teatern är eller vad den kan vara men resultatet är splittrat. Shakespeares ”Sonett 64”, om hur tiden förintar såväl människa som mästerverk, reciteras på svenska, portugisiska, finska och spanska. Ragnerstam och Roneys Vladmir och Estragon kommer släntrande in mitt i något annat och framför återigen sin korta dialog. I en av slutscenerna snurras hela ensemblen runt på scen och upprepar i kakafoni de ord som redan sagts. Så binds allt hjälpligt samman. Pjäsen blir ändå för mycket redovisning och revy, ett intryck som förstärks av skådespelarnas enhetligt svarta arbetsställ och den klappande, skrattande, bortom alla gränser välvilliga publiken.
Där Mattias Andersson brukar handskas förhållandevis fritt med sitt insamlade material tycks han här ha varit mer försiktig. Så är det ju inte någon anonym massa som intervjuats utan den egna arbetskraften. Jag antar att det har varit viktigt att var och en får sin röst hörd; det är en påtagligt glad och imponerande samspelt ensemble vi har framför oss. Tre budbärare, klädda i ett visst företags typiska rosa utstyrslar framför ursäktande en berättelse om rent medeltida ohyggligheter. Det blir en slags pendang till de inledande ensamma recitatörerna, med skådespelaren som underställd berättelsen och publiken snarare än som föremål för beundran.
Det är snyggt. Som helhet är dock ”Den yttersta minuten” alltför flyktig och ytlig. Om livet som Stina Ekblad säger är en dimma, bör nog konsten i någon mån syfta till att skingra den.
LÄS MER:Recension: ”Arvet” på Folkteatern
LÄS MER:Recension: ”C-o-n-t-a-c-t” av GEST
Missa inga recensioner från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra teaterrecensioner direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen teaterrecension. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
