Det har blivit dags för premiären av nyskrivna ”Mytomania”, en opera beställd av Göteborgsoperan som egentligen var tänkt att börja spelas redan i februari 2021.
Det är inte varje år Göteborgsoperan sätter upp en nyskriven opera på stora scen. Senast var 2015 med Hans Gefors ”Notorious”. Det är heller inte varje år Göteborgsoperan sätter upp en nyskriven opera som dessutom är komponerad av en Göteborgsbaserad tonsättare, något vi ändå måste benämna som ganska unikt.
”Mytomania” är tonsättaren Paula af Malmborg Wards första helaftonsopera på en stor operascen med stor kör och stor orkester. Librettot är författat av veteranen Kerstin Perski (som också skrev librettot till ”Notorious”).
Perski och Malmborg Ward har tidigare samarbetat i bland annat operan ”Ärret”. Den här gången har de tagit inspiration från såväl berättelser om olika svindlare som av verklighetens Macchiarini-affär. Operan inleds med att Francis (Joachim Bäckström) och hans fru (Ann-Kristin Jones) tar hjälp av en parterapeut (Kerstin Avemo). Strax framkommer det att Francis och terapeuten har en relation sedan en tid tillbaka.
Francis är en världsberömd kirurg som säljer drömmar och hopp om att kunna operera sig till ett vackrare ansikte och ett bättre liv.
Francis är en världsberömd kirurg som säljer drömmar och hopp om att kunna operera sig till ett vackrare ansikte och ett bättre liv. Hans nya metod – ”den banbrytande metoden” – är att modellera människors ansikten med hjälp av en särskild sorts plast. Det visar sig dock att operationerna inte är så riskfria som man trott och att forskningsunderlaget inte bara är tunt, utan dessutom fabricerat.
Men handlingen rör i huvudsak inte Francis själv. Joachim Bäckström gör en fin röstinsats även om rollfiguren förblir en aning endimensionell med en våldsam och hård framtoning som frångås bara någon enstaka gång.
I stället kretsar historien runt de som befinner sig i Francis närhet. Där hittar vi laboratorieassistenten Harald, föreställningens mest dynamiska roll, som får en varm och inkännande gestaltning av Åke Zetterström. Harald beundrar Francis för hans framgång och mod, men brottas med sitt hat mot honom efter att allt visat sig vara fusk.
Kerstin Avemo gör imponerande tekniska hopp och tar höga toner med stor naturlighet.
Men framför allt är det terapeuten – hon själv en lögnare – som är dramats centralgestalt, och hennes motstridiga känslor det huvudsakliga temat. Paula af Malmborg Ward har komponerat musiken med solisterna och deras register i åtanke och Kerstin Avemo gör imponerande tekniska hopp och tar höga toner med stor naturlighet.
Sångmelodierna står för de långa, sammanhållande linjerna. Paula af Malmborg Ward låter sällan hela orkestern spela samtidigt. Istället använder hon orkestern som en arsenal av olika ljud- och klangmöjligheter som hon använder med otrolig variationsrikedom. Musiken är febrig och rastlös full av pauser, spännande instrumentkombinationer – ofta solistinsatser – och slagverk.
Det är musik som överraskar, under ledning av dirigent Andreas Hanson, och som kan ändra karaktär på en stavelse. Musiken följer texten nära och skiftar känsla och stil, blir mer romantisk när exempelvis kärlek förs på tal, för att sedan bli konfrontativ och turbulent vid konflikt och osämja, snabbt i ständig förvandling.
Scenografin (Marika Feinsilber) går i klara, färgglada nyanser. Skärmar med färger och proportioner som påminner om Mark Rothkos målningar avlöser varandra. Längst fram går rullband likt på en flygplats som rollfigurerna kan åka in och ut på. Kläderna påminner om dansbandskostymer i orange, turkos och gult.
”Mytomania” är engagerande och angriper flera samtida ämnen som skönhetsoperationer och frågor om sanning och lögn.
Då och då blir den i övrigt minimalistiska scenografin av skärmar, i Clara Svärds regi, mycket suggestiv ihop med ensemblen, exempelvis i slutet av första akten då hela världen följer en flickas hälsotillstånd på tv- och telefonskärmar.
”Mytomania” är engagerande och angriper flera samtida ämnen som skönhetsoperationer och frågor om sanning och lögn. Omkring Francis finns en kör av människor som hyllar honom, som längtar efter sagor, men vars opinion kan vända snabbt. Men vem vill erkänna sanningen? Och vilka har egentligen ansvaret för att ha släppt fram en bedragare?
Vi har två visselblåsare och en kirurg som innerst inne är en liten pojke som vill göra sin mamma (Matilda Paulsson) stolt. Men snarare än att föra handlingen hela vägen fram, faller Francis ur historien. Och istället för att accelerera, tappar uppsättningen i tempo.
Handlingen ebbar ut och slutar hastigt och plötsligt med många trådar fortfarande hängande. Det är kanske verklighetstroget på något sätt, men ändå synd för en i övrigt stark och högintensiv föreställning.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Därför hotar intelligensen mänskligt liv
LÄS MER:Recension: ”Wicked” på Göteborgsoperan
LÄS MER:Recension: ”Salt – oratorium till Göteborgs 400-årsjubileum” med GSO
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
