Alltsedan den så kallade Motorcykelkonserten från 1989 har tonsättaren Jan Sandström och trombonisten Christian Lindberg varit ett samkört team. Verket har till dags dato framförts över 700 gånger på olika platser runt om i världen.
Därefter har Sandström skrivit flera ytterligare solokonserter där Lindbergs exceptionella spelteknik och starka scennärvaro kommer till uttryck. I onsdags kväll fick ett av dessa stycken, den tredje trombonkonserten, med undertiteln ”Les accords d’Eze”, sitt uruppförande i Göteborgs konserthus, med Barbara Hannigan som dirigent.
Eze är en platsangivelse, en bergsby några mil norr om Nice som Sandström och Lindberg besökte i början av 1990-talet. I det femsatsiga verket ingår också några talade delar där solisten förankrar spelet i landskapet. ”En gång kom jag till en skog, högt över havet. Vi kan se allt härifrån, kristallklart som en bäck, och vi går vidare.”
Det finns ett slags strävan mot det ljusskimrande och lyriskt mättade och Lindberg för en dialog med orkestern där virtuost vindlande passager ställs mot stillastående klanger. Det är rasande skickligt framfört, och jag kan uppskatta att det spektakulära är mer nedtonat, jämfört med Motorcykelkonserten. Men musiken stannar vid det bildmässiga och litet planschartade, som om den saknade drivande konfliktpunkter.
Precis som Christian Lindberg är Barbara Hannigan en ytterst virtuos solist. Men här blir musiken plötsligt politiskt talande
Intressant nog får trombonkonserten en uttrycksmässig motpol i ett stycke komponerat direkt för Barbara Hannigan av den iranska tonsättaren Golfam Khayam, ”I Am Not a Tale to Be Told”. Här agerar Hannigan i den dubbla rollen som sopransolist och dirigent.
Framförandet börjar med att publiken får ett se ett samtal mellan Khayam och Hannigan på storskärm där de berättar om Ahmad Shamlous poetiska text och hur den relaterar till kvinnornas situation i det samtida Iran.
Den fåordiga dikten kretsar kring ordet ingenting, ”ingen saga att berätta, ingen sång att sjunga, ingen röst att höra på”. Efterhand fylls detta tomrum av elektriska spänningar, känslomässigt motstånd, rörelser fram och tillbaka mellan in- och utsida.
Precis som Christian Lindberg är Barbara Hannigan en ytterst virtuos solist. Men här blir musiken plötsligt politiskt talande, genom det komplexa spelet mellan klang och tystnad, människa och samhälle. Det påverkar också tolkningen av Richard Strauss tondikt ”Tod und Verklärung” som följer på Khayams stycke, och som får ett sällsamt levande framförande.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: Göteborgssymfonikernas nationaldagskonsert i Slottsskogen
LÄS MER:Recension: ”Tecknen finns överallt” av Magnus Haglund
LÄS MER:Barbara Hannigan: ”Sport och musik är viktigast i skolan”
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
