”Det här förlåter jag dig aldrig”. Våren 1961 är Berlinmuren inte byggd än. Men i den unga östtyska konstnären Elisabeth Arendts sinne är gränsen mellan öst och väst redan murad, putsad och befäst. När hennes älskade bror Uli meddelar att han ska hoppa av från det kommunistiska paradiset rämnar hennes värld.
Romanen ”Syskonen” – knappt 200 täta sidor på rask och lika målande som djuplodande psykologisk prosa – skildrar dagarna som utlöser deras gräl.
Brigitte Reimann var redan ett litterärt wunderkind när den självbiografiska ”Syskonen” publicerades i Östtyskland 1963. Hennes bror hade hoppat av och liksom sin huvudperson Elisabeth hade Reimann skickats till en industri för att verka som arbetsplatskonstnär. De två spåren utgör också romanens teman: spänningen mellan socialistiska ideal, självförverkligande och regimens förtryck.
Elisabeth och Uli är inte bara nära i ålder; deras relation är av ett slag som går bortom att den beskyddande brodern lyfter bort kavaljerer i nacken när syskonen nätterna igenom super och dansar på kvarterskrogen. Elisabeth skryter om honom för vännerna, är ständigt svartsjuk på hans flickvänner. Det ger en förbjuden erotisk laddning som är en ytterligare kontrast till den politiska.
Stundtals förbjuden den med. ”Syskonen” censurerades i stycken 1963, och denna första svenska publicering av romanen hade mått bra av ett efterord som berättade vilka passager det rör sig om. Samt, likt den engelska utgåva som kom häromåret, fotnoter som förklarade svårfångade referenser för dagens svenska läsare.
Exempelvis vad de ”Radio Jerevan”-skämt Elisabeth anklagas för att ha spridit är – ett sätt att skämta om dåliga förhållanden i öststaterna. (Det är ingen skugga över Jesper Festins översättning. Den fångar tyskans torra humor och är minst lika bra som när författaren Jonathan Franzen häromåret bearbetade en ny engelsk översättning av en annan klassiker om Östtyskland, Thomas Brussigs ”På den kortare sidan av Sonnenallé”).
Det syns inte minst i detaljerna av hennes personporträtt, alltid exakta och ibland överraskande även när de skissas i en bisats.
Men man har sina misstankar om vad som kan ha varit politiskt känsligt. Elisabeth går i clinch med en äldre proletärkonstnär, en kitschmålare som är väl förankrad i kommunistapparatens brödraskap (med betoning på bröder) och inte drar sig för att drämma partiboken i bordet och sprida rykten om unga kvinnor. Varpå Elisabeths konst – anonymt förstås – fördöms till Stasi som abstrakt.
Farligare än man månne förstår i en regim där konstnärer och författare gjorde bäst att hålla sig till den påbjudna socialistiska realismen och måla svetsare i rätt motljus i stället för att som Elisabeth experimentera med paletten. Något som också gäller författaren Reimann. Med ”Syskonen” visade hon att det, om man var modig och skicklig nog, gick att skriva subjektivt, expressionistiskt och färgsprakande trots den moraliserande pojke-möter-flicka-möter-traktor-genre som de här åren fortfarande var högst anbefallen. Det syns inte minst i detaljerna av hennes personporträtt, alltid exakta och ibland överraskande även när de skissas i en bisats.
Det är inte det enda som skildras subtilt men effektivt i ”Syskonen”. Här finns, oftare än jag märker vid min första läsning, spåren av andra världskriget, av nazister som bytte kappa efter 1945 – kanske på närmare håll än Elisabeth vill erkänna – liksom en ung kvinnas insikt att hennes älskade socialism stelnat i ännu en dogm för ännu en elit att svinga sig i och nyttja för egen vinning.
Sorgen över Ulis planerade svek är så mycket djupare som en äldre bror, Konrad, redan har hoppat av. Skildringarna av Västtyskland, av Konrad med solbränd hy och dyra kläder, av moderns tårar över sin förlorade son – de kommer alla åt den rad omtumlande känslor folk kan ha känt när en älskad stack. Lämnade ens liv för ”väst”.
De känslorna ligger inunder dialogen mellan Uli och Elisabeth, och under hennes mörka tankar som lyfter från den individuella omständigheten och projiceras på regimen. ”Den här främmande, svettige unge folkpolisen var en av oss, och han var mig en närmare vän än min bror Konrad”.
Det kan vara svårt att förstå av olycksaliga jämförelser som de författaren Isabelle Ståhl gör i bokens svenska förord. Även om jag ser Ståhls syfte, att förstå hur samhällsförändringar påverkar våra liv på skilda platser, är hennes försök ännu ett i raden av dem som gör att vi missar djupet av den förändring som murens fall innebar i Europa.
Att än en gång sätta ett ”öststatsgrått” Sverige med två tv-kanaler, inget McDonalds och ”brutalistisk arkitektur” som parallell till den repressiva östtyska regimen – och särskilt den förvandling av livsvillkor det innebar när respektive land förändrades – och skriva några rader om vår tids dumma svenska kapitalism är lika menlöst i sammanhanget som när högern tjatar om ”DDR-Sverige”. För ja, då blir det som Ståhl själv skriver – ”svårt att fatta vidden av den omvandlingen”.
Desto bättre att då ha en lysande roman från den tiden tillgänglig på svenska – en som så insiktsfullt visar oss hur arbetarnas paradis stelnade till en farlig mental mur redan innan denna hade uppförts i verkligheten.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Kinds of kindness” i regi av Yorgos Lanthimos
LÄS MER:Recension: ”Boiling point – på liv och död” – SVT Play
LÄS MER:Recension: ”Hit man” i regi av Richard Linklater
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
