Recension: ”Hit man” i regi av Richard Linklater

Föreställ dig att Woody Allen på höjden av sin regissörsförmåga hade tröttnat på Manhattan och flyttat till New Orleans. I öppningen av Richard Linklaters ”Hit man” tänker jag att det först är en slump, att det är övergången från titelsekvensens sprakiga gamla storbandsjazz till en psykologi- och filosofiföreläsare som i inledningsscenen lägger ut texten om Nietzsche för sina studenter som gör att hjärnan söker sig till Allen.

Men även om det som sedan följer i ”Hit man” är betydligt mer Richard Linklater – om någon film nu kan sägas vara en typisk Linklater, regissören som gjort dygd av förändring – så återkommer tanken på Woody Allen i denna puttrigt underhållande studie av mänskligt beteende.

Jag blir inte överdrivet förvånad när jag läser att Powell skrivit manus – baserat på en Texas Monthly-artikel om en lärare som blev polisinformatör – tillsammans med Linklater.

För vår föreläsare, huvudrollen Gary Johnson (Glen Powell) är inte bara en stel sidbenelektor som äter ensammiddagar med katterna Ego och Id i sitt förortslägenhetskök och endast kan stava till passion när det kommer fågelskådning. Garys teknikintresse har nämligen gett honom uppdrag att tillverka mikrofoner åt polisen och delta vid avlyssning. Vid en sådan operation kastas han plötsligt själv in som fejkad hyrmördare i en brottsprovokation. Och det visar sig att Gary är en rejäl naturbegåvning på att läsa av vad folk behöver och sedan anpassa yrkesmördarens personlighet efter dem. (Man kan roa sig med att gissa mördarnas förlagor – här passerar både Patrick Bateman och Anton Chigurh revy).

Det är faktiskt så kul att se Glen Powell, en birollernas man som sällan får de lovord han förtjänar, spela upp de olika rollerna i ett potpurri av scener att man inte vill att det ska ta slut. Jag blir inte överdrivet förvånad när jag läser att Powell skrivit manus – baserat på en Texas Monthly-artikel om en lärare som blev polisinformatör – tillsammans med Linklater. För en stund påminner yrkesmördarrollerna och Powells förmåga att samtidigt spela minnesvärd och göra sig till ett ansikte ingen tittar på en andra gång om en kvalitet som Matt Damon har förvaltat så väldigt väl i sin karriär (även som just angivare i Steven Soderberghs ”The Informant!” 2009).

Lägg på det några få men ytterst välvalda biroller – alla kul! – och det blir liksom inte bättre matinéfilm.

Men snart kommer dramat även till ”Hit man”. För självfallet träffar Gary en dag i rollen som informatör den väldigt vackra hustrun som vill bli av med sin väldigt kontrollerande man. Och Maddy (Adria Arjona) gillar sin tilltänkte yrkesmördare lika mycket. Varpå saker utvecklas åt ett helt nytt håll, där man medan ”Hit man” rör sig mellan existentialism och screwball-komedi kommer att tänka på bröderna Coen.

Med jämna mellanrum – medan Gary och Maddy trasslar in sig i en snygg härva – återvänder vi till klassrummet där Gary föreläser om människans eventuella förmåga till förändring och att det finns mörka stråk i vad vi gör för artens överlevnad. (Självfallet tycker studenterna som i första scenen hånade läraren för att han kör en Honda Civic att han nu är het). Lägg på det några få men ytterst välvalda biroller – alla kul! – och det blir liksom inte bättre matinéfilm.

För det är en sådan där förening av lagom ytligt filosoferande med skoj dramakomedi som just Woody Allen många gånger spikat så väl. Och man påminns ju med viss dysterhet att den här sortens light-smarta mellanbudgetfilmer ända fram till 1990-talet gjordes på löpande band – ofta av Richard Linklater själv – och fyllde biograferna.

LÄS MER:Recension: ”Sommarljus och sedan kommer natten” i regi av Elfar Adalsteins

LÄS MER:Recension: ”Furiosa” i regi av George Miller

LÄS MER:Recension: ”IF – låtsaskompisar” i regi av John Krasinski

Hynek Pallas

kultur@gp.se