Mikaela Blomqvist: Recension: ”Katedral” av Raymond Carver

I ”Katedral” skildras ett USA där kvinnor säljer vitaminer, män ligger utslagna på soffan och familjer reser runt i herrgårdsvagnar lastade med allt de äger. Mikaela Blomqvist har läst en författare som fångar armodets egenheter.

ANNONS
|

I essän ”Fire” berättar Raymond Carver om hur han tillbringar en lördag i ungdomen på en tvättomat. Vid tjugo års ålder är han redan gift och far till två barn. Han och hans fru hankar sig fram med hjälp av olika kortvariga, okvalificerade jobb. De drömmer och arbetar och antar att ansträngningarna till slut kommer att löna sig. Carver skriver noveller och dikter eftersom det inte finns tid till mer.

När han ännu en gång misslyckas med att få tag på en ledig torktumlare tänker Carver på hur mycket hans liv skiljer sig från de liv författarna som han beundrar lever. Han inser att tillvaron alltid kommer vara småskuren och kaotisk: ”Vad är insikter? De hjälper inte alls. De gör det bara svårare.” Carver börjar dricka mer och mer.

ANNONS

Novellsamlingen ”Katedral” är från 1983 men utkommer nu för första gången på svenska, i tonsäker översättning av Kerstin Gustafsson. Den självbiografiska berättelsen från tvättomaten hade lika gärna kunnat höra hemma där. I boken möter man, liksom alltid hos Carver, ett USA där människor lever i marginalen. Det är arbetslösa män som ligger utslagna på soffor, kvinnor som hjälpligt försörjer sig genom att sälja vitaminer eller hela familjer som reser runt i herrgårdsvagnar lastade med allt de äger.

Visst är språket enkelt, miljöerna torftiga och dialogen korthuggen men framställningen är full av excentriska detaljer.

Till denna grundlagda olycka kommer vanligen fler: ett barn blir påkört av en bil, en man dyker rakt ner på ett trädäck bredvid en pool, en dyr klocka blir stulen på ett tåg. Trots att det händer spektakulära saker följer novellerna aldrig den vedertagna dramatiska kurvan. Är det därför Carvers texter felaktigt beskrivs som avskalade och minimalistiska? Visst är språket enkelt, miljöerna torftiga och dialogerna korthuggna men framställningen är full av excentriska detaljer.

Det kan vara betslet till en förlorad och under sin levnad helt misslyckad kapplöpningshäst, en skriande påfågel som hålls som husdjur eller en halvgammal tårta dekorerad med en död sons namn. Även fattiga människor har sina egenheter. Endast undantagsvis är de av godo i ”Katedral”: någon upplever en stark passion för sotaryrket och en likaledes stark passion för en ung sotarkvinna, någon annan känner en stor tacksamhet över att ha fått genomgå tandreglering via sin makes försorg.

ANNONS

I regel är dock det känslomässiga armod som Carvers människor lever i påtagligt. Det är ungefär som när de många alkoholisterna i novellerna får för sig att de ska dricka champagne. Då blir det tre flaskor ensam till frukost eller en halv flaska i bilen, på väg till behandlingshemmet efter dagar av supande.

Det är ungefär som när de många alkoholisterna i hans noveller får för sig att de ska dricka champagne.

Den glamour som vanligen förknippas med drycken förbyts i den smuts som kännetecknar Carvers värld. Kärleken verkar solkig på samma vis. Man är tillsammans av gammal vana eller trots allt eller för att man inte vet vad annars man ska ta sig till. ”Senare i eftermiddag kanske jag ska försöka ringa min fru igen. Och sen ska jag ringa och höra hur det är med min flickvän” resonerar den där mannen på behandlingshemmet.

När ”Katedral” kom ut var Carver 45 år gammal och nykter sedan flera år. Barnen var vuxna, han levde med en ny kvinna och kunde nu försörja sig enbart som författare. Redan fem år senare skulle han dö i lungcancer.

I ”Fire” pekar Carver ut hur liten roll hans barndom har spelat för hans författarskap och hur mycket det har formats av allt som hände efter att han själv fick barn. I en intervju säger han att han hellre skulle ta gift än tvingas leva om ungdomens år av strävsamhet och drickande.

ANNONS

Må så vara. Den som läser ”Katedral” märker att de inte var förgäves.

Läs mer:

LÄS MER:Recension: ”GDH / fortsätta med andra medel” i OEI #100 – 101 och ”Novaja Zemlja-effekten” av Gunnar D Hansson

LÄS MER:Recension: ”Quelques mois dans ma vie” av Michel Houellebecq

LÄS MER:Recension: ”Det trettionde året” av Ingeborg Bachmann

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS