I en föreläsningsserie med titeln ”Den samtida diktningens problem” hävdar den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann (1926-1973) att litteraturen är en utopi. Den bygger på våra förhoppningar, våra önskningar och vårt begär. Begeistring inför en viss text är ”egentligen begeistringen inför det vita, oskrivna blad där även det som ytterligare kan tillföras redan tycks vara inskrivet”. Litteraturens brist och otillräcklighet är ett löfte.
Kanske kan man säga något liknande om människan? Det är i alla fall min tanke när jag läser hennes ”Det trettionde året” som nu utkommer i en precis och melodisk nyöversättning av Linda Östergaard. Bokens sju noveller handlar alla om språket som möjlighet och fängelse, om det som redan har format ett liv och det som inte är avgjort ännu.
Så söker titelnovellens tjugonioårige man exempelvis en väg bort från sig själv, bara för att upptäcka att de tillfälligheter och tidsfördriv som sysselsatt honom i ungdomen har blivit till hans väg genom livet. Texten mynnar ut i ett oväntat bejakande: ”Jag lever ju, och min önskan är att jag ska få leva länge ännu.”
I novellen ”Allt” drabbas en ung far av en fix idé. Hans son måste undkomma vår värld av ord och gester, inte träda in i det gamla, stå för något nytt: ”Allt var en fråga om huruvida jag kunde skydda barnet från vårt språk fram till dess att han grundat ett nytt och kunde inleda en ny tid.” Den grandiosa planen fallerar.
Yttervärlden visar sig ha en tvingande form. I ”Ett steg mot Gomorra” försöker den gifta Charlotte likväl att undkomma den. Genom en relation med en ung flicka vill hon lämna den gamla ordning av kvinna och man som hon och maken lever i. Är inte det möjligt vill hon åtminstone ha den överordnades roll.
Novellsamlingen markerar hennes definitiva övergång till prosan och liksom i god dikt tycks ord och tanke här vara ett och samma.
”Bland mördare och galna” samlar en grupp män på en krog i Wien mer än tio år efter kriget. ”’Efter kriget’ – detta är tideräkningen” står det i novellen. Samtidigt visar den att kriget alltjämt är kvar i någras tal, i andras tystnad och i en tredjes handling. ”En Wildermuth” följer ett överregiondomstolsråd som har fått nog av alla ord. Sedan barndomen har han ständigt varit på jakt efter sanningen. Därför vet han att den ständigt flyr undan och kräver fler bestämningar. Vad ska människan som trots allt måste tala ta sig till?
När ”Det trettionde året” utkom 1961 var Ingeborg Bachmann framför allt känd som poet. Novellsamlingen markerar hennes definitiva övergång till prosan och liksom i god dikt tycks ord och tanke här vara ett och samma.
Språket används inte som medel till att berätta en historia utan utgör historien i sig. Det innebär dock inte att språket är stramt. Typiskt för Bachmann är tvärtom en tendens till kreativ och klangfull katalog. I ”Allt” står det:
”Jag gick omkring och utsträckte mitt hat mot allt som kom från människan, mot spårvagnslinjerna, husnumren, titlarna, tidsindelningen, hela denna hoptovade, uttänkta röra som kallar sig ordning, mot sophämtningen, föreläsningslistorna, folkbokföringskontoren, alla dessa erbarmliga inrättningar som man inte längre förmår sätta sig emot, som ju ingen någonsin sätter sig emot, dessa altare som jag hade offrat på men där jag inte var beredd att låta mitt barn offras.”
Via de långa slingrande meningarna träder världen fram i variation och upprepning. Rikedomen är kvävande, möjligheterna skenbart oändliga, det mesta ändock redan klart och bestämt. Varför är detta så upplyftande att ta del av?
Jag återvänder till ”Den samtida diktningens problem”. Där skriver Bachmann att litteraturen söker lämna vår världs dåliga språk till förmån för en uttrycksdröm som aldrig kan förverkligas helt. Den som läser ”Det trettionde året” får skymta den ändå.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Banksy har förmågan att skapa pengar ur ingenting
LÄS MER:Paul Celans brev är ett dramatiskt rop på hjälp
LÄS MER:I väntan på den nya mannen som aldrig kommer
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
