Sedan ett par år tillbaka oroas jag av ett rykte: att poesiläsare på östkusten har börjat köpa och steka fryst makrill, i tron att det är detsamma som färsk. Jag tänker på det varje gång jag hör Gunnar D Hansson kallas för nationalskald.
Visst låter det som en hedersbetygelse, men är det inte tvärtom att frånta författarskapet något? Hos Hansson träder Bohuslän och framför allt Sotenäset fram i mångtusenårigt splittrad och decentraliserad helfigur.
Att man inte behöver ta till n-ordet för att säga att Hansson är en betydande poet visar OEI:s dubbla jubileumsnummer (hundra och hundraett) som ägnar 53 essäer och dikter åt Hanssons författarskap.
Gunnar D Hanssons böcker liknar science-fiction, med litteraturvetenskap och humaniora som grund i stället för naturvetenskap och teknik.
Anna Hallberg gör en lite vanvördig läsning av debutdiktsamlingen ”Övergångar, uppskov” från 1979 och finner där åtskilligt som pekar framåt. Fast bäst är hennes inledande jämförelse: Gunnar D Hanssons böcker liknar science-fiction, med litteraturvetenskap och humaniora som grund i stället för naturvetenskap och teknik.
Den kreativa dimension som Hallberg här ringar in saknar jag i vissa av de andra texterna. I stället tar de fasta på Hanssons motiv. Med ”Olunn” (1989), ”Lunnebok” (1991) och ”Idegransöar” (1994) har han skrivit lyriska monografier över makrillen, lunnefågeln och idegranen.
Men djuren och växterna, den så kallade naturen, innehåller förstås ingen sanning i sig. Att läsa texter som efterhärmar Hansson och staplar fakta, hugskott eller citat blir rätt tråkigt. Det krävs något mer och jag antar att det är detta ”mer” som är poesi.
Bättre då med de bidrag som försöker beskriva hur Hanssons texter och diktsamlingar fungerar. Thomas Götselius äldre och här återpublicerade essä ”Dekreativ dikt” argumenterar för att Hansson skriver en ut-och-invänd centrallyrik, utan ett centrerande jag.
de återkommande reflektionerna om vad poesi är eller kan vara utgör enligt van Reis författarskapet poetiska subjektivitet
I ”Björnbär” resonerar Mikael van Reis på liknande vis, sedan finner han trots allt ett jag i dikternas sökande röst. Tillsammans med de återkommande reflektionerna om vad poesi är eller kan vara utgör det enligt van Reis författarskapet poetiska subjektivitet.
Det senare stråket är kanske det jag själv tycker mest om med Hanssons dikter. Förutom poet, essäist och översättare är han docent i litteraturvetenskap, disputerad 1988 på en avhandling om Lars Ahlin.
Under många år var han också del av den prestigefulla skrivutbildningen Litterär gestaltning, där det numera bedrivs konstnärlig forskning. Den attityd av ”anything goes” som på senare tid har kommit att prägla institutionen har jag svårt att få ihop med Hanssons poetik, som jag uppfattar som ganska sträng.
I nyutkomna ”Novaja Zemlja-effekten” (så tunn och givande att det egentligen är bättre att anbefalla läsning än att beskriva den här) citerar han exempelvis den norske poeten Jan Erik Vold om det ansvar som kommer med att ge ut dikt. Eftersom människor förutsätter att all dikt som kommer i tryck är bra, blir den dåliga diktens skadeverkan dubbel. Den förstör folks förmåga att skilja på bra och dålig dikt och den undergräver skillnaden på dikt och icke-dikt. En del av OEI-numrets poeter borde tyvärr ta åt sig.
Utöver citat från Albert Camus dagbok och radions Trädgårdsdags består boken bland annat av tankar om släktforskning, en anekdot om Hanssons svensklärare och två decennier gamla amatörfoton av stenkretsar – en fornlämning som har samband med kustfisket.
Intervjun saknar på ett förtjänstfullt vis frågor; platsen är sammanhang nog. Mycket blir sagt om skyltar, värdet av saklighet och allt som försvinner.
I en text i OEI följer Johannes Fridholm och Minus Miele poeten i spåren på en vandring bland de senare. Intervjun saknar på ett förtjänstfullt vis frågor; platsen är sammanhang nog. Mycket blir sagt om skyltar, värdet av saklighet och allt som försvinner.
Om tid, sammanhang och ekologi hos Hansson handlar också två av numrets mest intressanta texter, ”Skalberg, tidsskalor” av Götselius (igen) och ”Allt hänger samman” av Mats Jansson. Den förra närmar sig temat genom en närläsning av en enskild dikt ur ”Tapeshavet” och den senare genom en läsning av författarskapet som helhet och en jämförelse med danska Inger Christensen.
Så visar OEI:s avsiktliga bredd oavsiktligt på betydelsen av att på ett eller annat sätt upprätta distans när man skriver kritik. Fast mycket nöje har jag ändå av den i Jesper Olssons essä återgivna skrönan om en stad vid joniska havet där människor och makrillar ska ha levt i fullkomlig sämja och samarbetat – med att fånga andra, främmande makrillstim.
Medan jag skriver denna text nås jag för övrigt av nyheten att en man på Nötö nära Hunnebostrand funnit skelettdelar från vikingatiden när han grävde i sin trädgård inför bygget av en liten altan. Historien är i ständig rörelse. Eller som en paradoxalt glädjande mening i Hanssons text ”Post-Tapes” lyder, också den publicerad i OEI: ”Möjligheterna till felläsning är oändliga.”
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Esterházy använde humor som vapen
LÄS MER:Recension: ”Liv och idéer” av Man of Street, Gunnar D Hansson och UKON
LÄS MER:Recension: ”Garbo går i land, essäer och småstycken” av Gunnar D Hansson
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
