Andrea Lundgren: Recension: ”Den fördömda flickan” av Beatrice Salvioni

Beatrice Salvonis debutbok handlar om en magnetisk vänskap mellan två flickor i fascismens Italien. Andrea Lundgren tycker sig ha läst berättelsen i ”Den fördömda flickan” förut.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS

Första gången tolvåriga Francesca möter den ett år äldre Maddalenas blick blir hon förtrollad. Hon vet inte ännu vad den andra flickan heter, i deras lilla by Monza kallas hon bara för ”La Malnata”: Den fördömda. Det sägs att hon är en häxa som har mördat sin lillebror genom att knuffa ut honom genom fönstret. Francesca ser henne med två pojkar nere vid floden Lambro, av någon anledning verkar de dyrka henne och lyda hennes minsta vink. Med sina ”mörka lysande kattögon” är hon det vackraste Francesca någonsin sett. Tidigare har hon alltid lytt sin mor, men nu börjar hon ljuga och smita ut för att kunna närma sig Maddalena, hon upptas snart i dennas tjuvaktiga krets och känner sig mer levande än någonsin. Året är 1935, fascismen är utbredd i Italien och ett krig med Etiopien är på väg att bryta ut.

ANNONS

Romanen är skriven av en ung författare, Beatrice Salvioni (f. 1995) och omslagstexten informerar mig om att den redan har blivit översatt till ett tjugotal språk. Salvioni är uppenbart influerad av Elena Ferrantes Neapelkvartett som inleddes med ”Min fantastiska väninna” (2012) och den råare, mer intressanta romanen ”Stål” (2010) av Silvia Avallone, två författarskap som välte bokhandlarna i sina segertåg över världen. Precis som i dessa bästsäljare är den magnetiska kärnan i ”Den fördömda” två unga flickors vänskap, eller snarare förälskelse, i gränslandet mellan barndom och vuxenliv. Det är en spännande tid för en författare att skildra, hur flickan fostras till att bli kvinna, hennes sexuella uppvaknande och de första stegen mot att frigöra sig från föräldrarnas beskydd och kontroll. En stor behållning med alla dessa böcker är att de också skildrar hur flickornas politiska medvetenhet ökar, vad gäller såväl klassamhälle och patriarkalt förtryck.

Den förtrollande unga väninnan i var och en av dessa böcker skildras dock påtagligt likt.

Den förtrollande unga väninnan i var och en av dessa böcker skildras dock påtagligt likt: som både sårbar och gudomlig, farlig och oskuldsfull. Ett väsen snarare än en människa, givetvis äger de alla även stor skönhet. Hos Ferrante är väninnan Lila hyperintelligent, i ”Den fördömda” är Maddalena närmast allvetande vis och politiskt insiktsfull, hon är både en god människokännare och (om jag får tillåta mig en anakronism): ”woke”. Och deras mod är av sällan skådat slag. Egenskaper av det här slaget verkar krävas för att kunna skriva fram berättelser om barnhjältinnor i en våldsam, fullkomligt mansdominerad miljö. Klassisk hjältekurva – mot alla odds.

ANNONS

Men hur står sig då ”Den fördömda” i jämförelse med sina föregångare? Gillar du Ferrante och Avallone kommer denna inte göra dig besviken, romanen är effektivt berättad, en dramatisk prolog kastar in dig in medias res – i händelsernas centrum – en död kropp på stranden. Karaktärerna fördjupas, deras maktpositioner i byn skissas upp. En grundförutsättning här är att alla fattiga är goda och fascisterna onda. Den rikaste fascisten, signore Colombo, måste alla smöra för, hans otäcka son Tiziano får gestalta hur kvinnoförtryck på 30-talet kan ta sig uttryck, Maddalenas rättrådiga bror får i sin tur representera den goda manliga förebilden och deras syster den unga kvinnan som dukar under för patriarkatet. Och så vidare. Alla karaktärer har jag mött förut. De är precis lagom fördjupade för att boken ska vara läsvärd, men inte mer sann än valfri medryckande Netflixserie: den bekräftar de konventioner och förenklade troper populärkulturen redan präntat in i mig. Bokens content är översättningsbart. (Det är redan bekräftat att den blir en tv-serie.) Ännu en ”drabbande” skildring av ”starka unga kvinnor”, alltså. Släng in lite övergrepp och ett hjärtknipande dödsfall i familjen och saken är klar. Här blir du underhållen.

Läs mer:

LÄS MER:Recension: ”Plikt” av Tyra von Zweigbergk

LÄS MER:Recension: ”Troll” av Rasmus Daugbjerg

LÄS MER:Recension: ”En linje i världen” av Dorthe Nors

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS