Hanna Nordenhök: Recension: ”Troll” av Rasmus Daugbjerg

Danska romanen ”Troll” drabbar starkast när bilder och stämningar får leva av sig själva. Man kan inte bli annat än lycklig, skriver Hanna Nordenhök.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Det lever ett troll i skogen, i hennes huvud skäller människorna och gör oväsen med sin värld av ödeläggelse, som en hemsökande tinnitusklang. När de började hugga ner träden och skära upp marken i ständigt växande åkerlappar tog någonting form i djupet av en plogfåra: en "bödelsklänning" som kravlade sig upp ur markens sår för att tvinga sig på trollet, trots att hon försökte fly undan sitt öde. I stället klistrade sig klänningen vid hennes kropp och förvandlades till det fruktansvärda öra som nu fjättrar henne vid människorna, och låter deras ihärdiga brus ständigt ringa genom klänningstygets hörselgångar vid varje nytt mord de utför på naturen – varje djurslakt, vedhuggning, plöjning och sådd. Bödelsklänningen kommer med plikten att förgöra människorna, mörda deras barn, slaktare och skogshuggare, straffa deras högmod och bjuda motstånd mot deras nedbrytning av en levbar jord.

ANNONS

Danske Rasmus Daugbjerg har kallats "en vegansk Birgitta Trotzig", men hans egensinniga och i samtiden mycket ovanliga andra roman ”Troll” får mig snarare att tänka på Mare Kandres ”Djävulen och Gud”, minus den ömsinta humorn, och om möjligt snäppet än mer allvarsmättad. Nu kommer den lilla romanen i kongenial översättning av författaren Andrea Lundgren, ett synnerligen fruktbart giftermål: Lundgren tillhör själv den försvinnande lilla skara av svenska samtida författare som hävdar litteraturen som ett magiskt rum av trolska landskap och dunkelt sagostoff, av osynliga verkligheter bortom samtidsögats avförtrollande blickfång. Och nu har den svenska litteraturen genom hennes och det lilla oförtrutna förlaget Flos försorg berikats med en så underbar magisk tingest som en bödelsklänning – bara en sådan sak! Man kan inte annat än bli lycklig över det välbehövliga tillskottet.

Det är inte svårt att tänka sig det brokiga persongalleriet i ”Troll” som gestalterna i en mörkt stiliserad tv-serie med ett estetiskt och visuellt uttryck någonstans mellan Twin Peaks och John Bauers målningar.

De gestalter och vidunder som befolkar Daugbjergs romanvärld befinner sig alla, på sinsemellan olika sätt, vid avgrundens rand. De liknar en sorts hjälplösa aktörer i ett ödesdrama som bara kan gå åt ett håll, mot förödelse och undergång, oavsett på vilken sida om destruktionen de lever sina liv. Det är inte svårt att tänka sig det brokiga persongalleriet i ”Troll” som gestalterna i en mörkt stiliserad tv-serie med ett estetiskt och visuellt uttryck någonstans mellan Twin Peaks och John Bauers målningar. Om det finns en Log Lady hos Daugbjerg så heter hon Karoline, en kvinna med smått messianska drag som blivit huggen i låret av Kungens män, de som skövlar jorden på hans befallning – hennes Kristuslika sårsnitt blir en "gråttrumma" med vilken hon begråter världen, under tiden hon svälter sig i vägran att äta av den gröda och de mördade djurkroppar som göder civilisationens framfart. Vi möter också Kaj och hans son, som trollet tar, liksom en präst som predikar domesticering av naturen, en liten underlig Gud som demiurgiskt mognar i eken likt en människofrukt, en förrädisk räv som håller trollet sällskap, samt ett antal fler – inte minst det ensliga kärleksparet Erik och Petra som tagit till sitt uppdrag att bara föda död åt världen. Och i slottens oanvända rum sitter Kungen själv med sitt förgrämda ansikte, alltmedan han sträcker ut sina giriga händer i landet.

ANNONS

Starkast drabbar ”Troll” när Daugbjerg frångår det ekokritiskt allegoriska och bilderna och stämningarna får leva av sig själva, oförklarliga och utan uppbygglig sensmoral, som i de bästa och mörkaste av sagor. Den ludna solen. Åkrarna med sina dimspöken. Tuberkelblodet som hostas upp över snömarken. Bleka landskap och ansikten där trolldomen sjuder underjordiskt. Där finns den sanna förförelsen i denna lilla dunkelpärla till roman.

Fotnot: Boken är översatt av GP kulturs medarbetare Andrea Lundgren och gästrecenseras därför av Hanna Nordenhök, författare och kritiker i Expressen.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: "Caesaria" – Hanna Nordenhök

LÄS MER:Recension: "Damm" – Claire-Louise Bennett

LÄS MER:Recension: "Efter solen" – Jonas Eika

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS