Andrea Lundgren: Recension: ”Plikt” av Tyra von Zweigbergk

Ett barn blir sjukt, får panikattacker, slutar prata. De nya omständigheterna får berättarjaget i Tyra von Zweigbergks debutroman att vilja veta mer om sin egen och sonens historia. Resultatet blir tyvärr en litterär gäspning, tycker Andrea Lundgren.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Ingressen till denna text har tillfogats ett förtydligande. Kl 11.42

Det som får författaren Tyra von Zweigbergk att börja gräva i sin släkts historia, att varje dag sätta sig i läsesalen på Kungliga biblioteket med ännu en frambeställd låda av arkiverat material är att hennes eget barn blir sjukt. Hennes lilla pojke. Han är i tidigaste tonåren och kan inte längre gå till skolan, får panikattacker, slutar prata. Ligger bara under sitt täcke i ett mörkt rum och kollar på Youtubefilmer. BUP kopplas in, men det hjälper inte. Det blir stridigheter mellan rektorn som påtalar skolplikten, och föräldrarna som försöker få skolan att förstå att kraven är alldeles för höga. En mardröm. Dessutom har von Zweigbergk alltid vetat att hennes farfarsfar Otto, en framstående tidningsman och politiker, under många år bodde på mentalsjukhuset Konradsberg i Stockholm. ”Som en lustig anekdot nästan, har det berättats”.

ANNONS

De nya omständigheterna får henne att vilja veta mer om sin egen och sonens historia. Och i arkiven vecklar blodsarvets svarta blomma långsamt ut sig, visar hur rötterna med depression och bipolaritet går långt tillbaka i tiden, i synnerhet hos släktens män. ”Plikt” är alltså en arkivroman, där den egna vardagens små och stora bestyr skildras parallellt med skrivarbetet. Det är också konstnären Tyra von Zweigbergks litterära debut.

Det är svårt att skriva om släkten, i synnerhet sin egen familj. Hur ska en författare göra för att bevara deras integritet och samtidigt skapa något litterärt värdefullt? Om man nu nödvändigtvis ska skriva om det som ”hänt på riktigt” tror jag inte att kombinationen är möjlig. Man får helt enkelt välja. Att skriva en bok som brinner gör man inte genom att elda på halvfart, med etiska brasklappar och behaglig distans. Att skriva kräver mod. Ibland hänsynslöshet. Och om man nu nödvändigtvis ska skriva om sin egen familjehistoria gäller det också att kunna ha en kritisk distans till sin släktforskning för att kunna avgöra om materialet kan vara av allmänt intresse, eller om det snarare är till för närmast sörjande. Det kan vara klurigt det där. Och klurigast av allt är att i slutändan är det avgörande ändå inte vad man har för material. Utan hur man skildrar det. En insekt kan skildras med större dramatik än det gruvligaste och mest spektakulära mord. Se bara på Franz Kafka. Och Clarice Lispector, för den delen.

ANNONS

Det handlar ju om hennes eget barn, herregud, jag fattar. Men rent litterärt blir resultatet blodlöst, vagt och samtidigt alldeles för detaljerat.

För att skydda närståendes integritet räcker det ju inte att kalla boken för roman och i stället för att skriva ut familjens namn göra som von Zweigbergk och genomgående kalla dem ”pojken”, ”Man” (?), ”lillasyster”. Det vet också hon, så utöver detta upprättar hon en distans. Lite insyn får man, men bara lite. Det handlar ju om hennes eget barn, herregud, jag fattar. Men rent litterärt blir resultatet blodlöst, vagt och samtidigt alldeles för detaljerat. Kanske är minsta arkivlapp intressant för henne och andra von Zweigbergkare, men för en utomstående blir det trist. Författaren nämner bara ytligt sin egen sjukdomshistoria och sina möten med terapeuten, stannar aldrig upp vid smärtan utan traskar vidare. Som om hon själv inte var tillräckligt intressant. Och sonen skildrar hon ju inte heller ordentligt, gissningsvis eftersom hon inte vill lämna ut honom. Han förblir en skugga, enbart definierad av sin sjukdom. Bäst framträder farfar Åke, som hon hunnit träffa men nu är död. Han som varnade hennes mamma från att gifta sig med hans son, för sjukdomens skull: ”det kommer att ske i fyrtioårsåldern ungefär”. Vilken skugga att leva i!

Utan tvekan har hon ju stoff, von Zweigbergk. Och romanen är prydligt skriven, logisk i sin uppbyggnad och berättelsekurva. Sonen mår så småningom bättre. Många kan nog läsa boken och uppskatta temat. Men rent litterärt är boken en gäspning.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Troll” av Rasmus Daugbjerg

LÄS MER:Recension: ”En linje i världen” av Dorthe Nors

LÄS MER:Recension: ”Vid havet” av Abdulrazak Gurnah

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS