Ikväll kommer de igen och jag längtar. Främlingarna som, helt gratis och dessutom med chans på pengar åt mitt håll, befriar mig från sakerna. De hämtar stora blåa påsar fyllda med barnens urväxta sandaler, med optimistiska presenter och med kavajer jag hade för ett år sedan, när jag var strängare, vimsigare, någon annan.
För det är en befrielse att slippa ägodelarna, det är så jag ser det nu. Ett skåp fyllt med saker som inte egentligen behövs känns inte tryggt eller värdefullt, förråd och trånga garderober påminner snarare om ohanterade barndomstrauman. Det är skrymslen av själen som bara mår bra av att tömmas och belysas, tvättas upp och vädras ut.
“Hälften till Bukowskis, resten till Myrorna”, röt jag när vi skulle flytta efter nästan ett decennium i samma lägenhet. Min numera omfattande erfarenhet som rensare säger att utöver de dagligen använda föremålen är det ungefär en promille som fungerar som identitetsbyggande klenoder. Resten är antingen skräp, eller en tillgång som bör likvideras. Vänta inte tills modellen blivit inaktuell, sälj vidare direkt, säger spartipsarna i tidningen och jag lyder.
De renare ytorna, enklare kapselgarderoberna och det som kallas det cirkulära tänkandet har jag börjat se som ett diplom i psykisk hälsa
De virala städfilosoferna lär ut en mindful inställning till att avsluta sitt ägande – man ska hålla upp föremålen framför sig, tacka dem och sedan låta dem vandra vidare. För bara vetskapen om att de ligger där på hyllorna, utan syfte och fyllda av brustna drömmar, tynger oss, ekonomiskt och själsligt. De renare ytorna, enklare kapselgarderoberna och det som kallas det cirkulära tänkandet har jag börjat se som ett diplom i psykisk hälsa, ett tecken på att man lyft upp problemen och sett dem i vitögat.
Jag har flera vänner som inte fick handla second hand när de var unga, deras föräldrar ansåg att gammalt var äckligt, fattigt. Då var det inte ovanligt för familjer med ambitioner att ha finrum och finskåp, med 72-delarsserviser som ingen någonsin använde. Nu säljs samma tallrikar billigt på nätauktion och vi som köper dem nöter av dekoren med gott samvete. Alternativet är ju att de inte kommer till användning alls.
Även höginkomsttagare säljer sina gamla skor i Facebookgrupper nu och vem som helst fattar hur man gör en Blocketannons för sitt gamla matbord. Att H&M gjorde en oväntad vinst och rusade på börsen förra veckan berodde på att värdet på Sellpy, andrahandsportalen med de blåa påsarna där klädjätten är delägare, räknats upp.
Det är kanske inte så konstigt att föremåls nyvärde sjunkit. Ett klädesplagg används sju gånger i snitt, har vi lärt oss, och en svensk treåring äger femhundra leksaker. Saker finns i överflöd och att skaffa dem är enklare än någonsin, att använda en träslev tills den går sönder eller göra ett klipp på Tradera är därför mer tillfredsställande än att ryckas med i en dum trend.
Jag brukade älska sakerna, eller i alla fall att skaffa dem. Nu ser jag allt det nya som ett hot, en ordningsstörare med inbyggda risker. Jag tittar misstänksamt på de vackra förpackningarna, rädd att bli lurad av marknadsföringen. Friheten från sakerna är som allt som är värdefullt på riktigt: den måste vaktas.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Familjelivet har aldrig varit mer normstyrt
LÄS MER:Otrohetens förespråkare har inte förstått tvåsamheten
LÄS MER:Kulturen har aldrig varit snällare
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
