“Vilken FAMILJ!”, ropar folk efter oss på stan. Jo, de gör faktiskt det. Till den svenska självbilden hör att vi lever i brokiga stjärnfamiljer och fria, multikulturella konstellationer, men i verkligheten undrar jag om inte normen för hur man är ihop och fortplantar sig är smalare nu än någonsin.
Bara två (korta) generationer över min var tonårsgraviditeter vanligt, det syns på min egen släkt. Min mamma växte upp nära sin moster och morbror, de var betydligt närmare henne i ålder än hennes egna syskon. På andra sidan var någon redan omgift i tidiga 20-årsåldern och hade det trassligt med ekonomin när barnen var små. Familjebildning var något som pågick parallellt med resten av livet, det blev som det blev och det var ju okej.
Nu är tonårsgraviditeterna i princip utrotade – det är i Sverige vanligare att bli mamma när man är över 45 än när man är under 20. Det har inte bara att göra med att det som kallas etableringsåldern stigit, utan beror även på att man förväntas vara just etablerad när man bildar familj. I ”Gravid utan att veta”, en i serien av SVT:s snabbproducerade influencerdokumentärer, följer man Filippa Toremo som blir oplanerat gravid vid 26 års ålder – en händelse som beskrivs som något helsjukt.
Inget är så borgerligt förutsägbart som ett bögpar med en baby.
För att ha varit fertil halva sitt liv och antagligen sexuellt aktiv i åratal är ingenting som nu nödvändigtvis korrelerar med en tanke på barn. Familj är något annat, för de ordnade och fast anställda, de med extra rum och leasad bil. Samtidigt som de möjliga fysiska vägarna till barnalstrande är allt fler så är det förväntade förloppet för fortplantning i övrigt påtagligt snävt. Inget är så borgerligt förutsägbart som ett bögpar med en baby.
När jag promenerar in på förlossningen så tittar barnmorskan milt på mig och frågar “första barnet?”, så har det varit varje gång. När jag svarar “fjärde” ser jag att hon hajar till innan hon minns att samla sig, kanske dubbelkollar hon i pappren där det, jo, titta, det står faktiskt att jag är född på 90-talet.
För det handlar inte om omhändertagande kapacitet, utan om siffror, datum och gränsvärden. Att bli ihop för tidigt? Riskabelt. Föda barn ung? Aningslöst, oroväckande. För få barn? Ett misslyckande. Många barn? Vadå, har du gått med i en sekt, eller ska du starta en?
Samtidigt berättar många – sanningsenligt, tror jag – att föräldraskapet förändrar dem i grunden. Att det finns ett tydligt före och efter, inte bara i rutiner och beteenden utan i sätt att tänka och förhålla sig till världen. Att behöva vara “färdig” vid barnskaffande har därför för mig alltid framstått som en ganska opraktisk idé. Ska alla beslut redan vara fattade, innan man hittar sitt vuxna jag? Varför är det viktigt att ordna allt exakt som det ska vara, innan det vänds uppochned? Bryr sig bebisar verkligen om bolåneutrymme, de vill väl ändå mest vara på sina föräldrar?
Varje vecka får jag meddelanden från unga kvinnor som vill bli mammor, som är nyfikna, som inte vill stå och stampa. Vågar man, frågar de. Får man?
Vissa normer är vägledande, tänker jag, de kan påminna om gammal visdom. Andra, mer föränderliga, verkar kväva mer än trygga.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Kulturen har aldrig varit snällare
LÄS MER:Otrohetens förespråkare har inte förstått tvåsamheten
LÄS MER:Ingen talar om att det föds allt färre barn
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
