Elaka bögar klädde tonåringar i stringchaps och försåg hålögda modeller med droger om de bara höll sig smala nog. Så brukade man berätta om modevärlden, som den såg ut förr, och viss sanning fanns i den bilden. På den gamla onda tiden bad Anna Wintour, amerikanska Vogues världsberömt kyliga chefredaktör, Oprah Winfrey att banta innan hon fick vara med i tidningen. I dag pratar Wintour ofta om vikten av att ge utrymme åt olika storlekar, åldrar och minoriteter.
Precis som mycket i kulturen var mode hårdare förr, före utrensningen av obekväma personligheter och ideal som anses ohälsosamma. Trots att uttråkade kulturskribenter numera hoppfullt berättar att “heroin chic” och det kroppsnegativa size zero-modet är tillbaka, så verkar den nygamla tuffheten inte riktigt få fäste. Kanske helt enkelt för att den inte säljer.
Köpenhamns modevecka i februari verkade snarare ha sund- och godhetstema. Traumafri och ekologisk, family friendly!
Danska varumärken slåss om att vara präktigast i klassen, inte bara för att de har press på sig ovanifrån att visa kläder med minst hälften återvunna material. Designern Stine Goya berättar hur miljökraven bara gör designprocessen mer intressant.
Till och med sociala medier, som brukade vara fyllt av bråkiga figurer, är nu även de påtagligt professionaliserade, försnällade.
Att vara höggravid är heller ingen anledning att sluta klä upp sig och bli fotad, antagligen för att de köpstarka kunderna har samma inställning. Kvinnan bakom märket Helmstedt hade med sig sin knodd på visningen. Modeller och influencers som Trine Kjaer, Pernille Teisbaek och Hanna Stefansson ses blanda kläder med strålande familjelycka.
Möbelmässan i Stockholm i år följde samma uppbyggliga mönster. Den unga formen är av återvunna trådstumpar och tätt hoptryckt plastskräp från haven. De otympliga statussymbolerna som designermöbler brukade vara är utbytta mot hantverk, hållbarhet och schyssta arbetsvillkor. Alla kommersiella kulturformer verkar riktade åt detta håll – till och med den kärlkloggande restaurangmaten är sedan flera år ersatt av den mer säsongsbetonade, närproducerade och nyttiga.
De självutnämnt konservativa positionerar sig mot vad de kallar alltför normkritiska och nedbrytande kulturyttringar. SD:s nya kulturpolitiska talesperson Anders Christiansson uttrycker oro för att kommuner ska köpa in verk som föreställer “till exempel två personer som utför en sexuell handling” och ställa i mitten av en rondell. Så att barnen kan se det! Jag tittar på de offentliga konstverken i mina kvarter – en gullig häststaty som min dotter gillar, en ljudkurva i 3D, några järnklumpar som liknar en vilande flock lejon – och undrar om rädslan är befogad.
Till och med sociala medier, som brukade vara fyllt av bråkiga figurer, är nu påtagligt professionaliserade, försnällade. Oavsett om det är politiskt genomslag eller reklamsamarbeten man vill åt är att vara alltför stökig eller destruktiv inte längre vägen dit – det har SD själva lärt sig på senare år. Även de vill nu utstråla ansvar och vett, snarare än uppror och omstörtning. Det är de krav som marknaden, väljarna, ställer.
Kulturen som barnen ser är alltså mindre farlig än någonsin – ingen är dömd och ingen glömd. Frågan är snarare – håller den på att bli för snäll?
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Vad vill Meghan – mer än att synas?
LÄS MER:Otrohetens förespråkare har inte förstått tvåsamheten
LÄS MER:Klassiska romaner är för
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
