I en artikel i GP påstår Mark Isitt att kriminalitet och arkitektur har med varandra att göra (2/12). Konstigt påstående, för visst finns det områden med höga hus, bland annat i södra och norra Guldheden, som inte räknas som utsatta. De nya husen i Kvillebäcken på Hisingen är ju inte heller låga, för att inte tala om Karlatornet.
Jag har läst att de arkitekter som ritade husen i miljonprogrammet fick instruktionerna att så och så många och så och så stora lägenheter skulle byggas för en bestämd summa. Resultatet vet vi, men just detta gjorde ju så småningom att bristen på bostäder kunde avhjälpas.
Jag har själv bott i hyreslägenhet i högre och lägre hus i Hammarkullen i 50 år, haft barn som växt upp där, arbetat i skolan i 30 år och bor kvar här. Jag känner många människor i området, men jag känner inte igen vad Isitt beskriver i sin artikel.
Jag känner och har talat med många människor som tycker att situationen, i alla fall i Hammarkullen, är bättre än på många år. Vi har fungerande bibliotek, fritidsgårdar för både yngre och äldre, parklek, Folkets hus och aktivitetshus.
Jag vill säga att det inte är de höga husens fel att området blivit utsatt, felet är att de politiker som har ansvaret inte har tagit det. Man kan inte göra nedskärningar i utsatta områden, man måste satsa på att människor kommer närmare varandra, att vi så småningom kan lära känna varandra.
Torgny Johansson
LÄS MER:Göteborgarna vill inte bo i de hopträngda betonglådor som nu byggs
LÄS MER:Trädgårdsstad ska vända utvecklingen i Biskopsgården
LÄS MER:Låt inte nya Backaplan bli ett dystopiskt förortscentrum