I går en mur. I dag ett plank. Och två hinder till ...
Efter gårdagens snudd på katastrofkval där Peder Fredricson höll på att vägra ut sig var guldhoppet åter på kartan när svenskarna red final i Versailles.
Inga fel följde med från grundomgången till finalen, således fanns det ingenting som skulle hindra det svenska grabb-laget från att gå hur långt som helst. Vi har erfarenheten, vi har rutinen, vi har hästarna ...
Men man får säga det. Det blev ingen bra start för Sverige.
Henrik von Eckermann och King Edward såg tvärsäkra ut fram tills att de kom fram till det tredimensionella planket. Som Henrik själv beskrivit det fick han inte upp King Edward på bakbenen ordentligt inför avstampet, det blev en snudd på den översta plankan med hovarna och Sverige åkte på fyra fel.
Fyra fel är ingen ko på isen i en OS-final, men det hjälpte inte att både Storbritannien och Frankrike endast drog på sig enstaka tidsfel efter första omgången.
En tröst i misären var att alla tyskarna också rev, trots en superrunda i kvalet. Ingen är ofelbar.
Det som hände sedan är historia. Sverige slutade på tolv fel, en sjätteplats och en rivning per man. Britterna tog hand om guldet, USA tog silvret (igen) och Frankrike fick äran att klä sig i bronspeng på hemmaplan.
Hade Malin gjort det bättre?
Varför det blev som det blev kan man bara spekulera i. Samtliga av ryttarna uttryckte enorm besvikelse efter ritterna och pratade om slarvfel från deras sida. Henrik von Eckermann, som inte rivit ett OS-hinder sedan 2016, var extremt självkritisk.
– Jag ska nog inte använda orden för vad jag känner, sa han till TT.
Gick Sverige för bekvämt in i den här finalen?
Eller förväntade vi oss för mycket av våra svenska toppryttare, var pressen helt enkelt för hård på grabbarna?
Inför Paris valde förbundskapten Henrik Ankarcrona att toppa laget genom att överraskande nog splittra guldtrion från Tokyo och sätta Malin Baryard-Johnsson som reserv.
Med facit i hand, hade Malin och Indiana gjort det bättre?
Eller varför inte Wilma Hellström? Hon och Cicci BJN tog en andraplats (och en form av OS-revansch) i den prestigefulla Global champions tour i Stockholm i juni, där Henrik von Eckermann chockade med hela 16 fel.
Hellström var också den som såg till att Sverige tog den där historiska EM-guldmedaljen 2023.
I stället blev hon andrareserv i Paris.
Faktum är att det var väldigt få damer i årets OS-final. Endast tre av 27 startande: Laura Kraut, USA, Ashlee Bond, Israel och Kim Emmen för Nederländerna.
Men förbundskaptenen valde att gå på rutin och därmed fick inte Wilma Hellström åka. Varför Malin Baryard-Johnsson petades från laget får vi nog aldrig veta. Peder Fredricson var så sent som under Gothenburg horse show i februari ganska tveksam till om det skulle bli något OS för honom.
Pingisfebern tog över
I en tidigare intervju med DN förklarade Ankarcrona valet att sätta Malin på bänken med att han gått på magkänslan, och att allt var enligt plan.
Undrar hur hans magkänsla var när han såg hur Sverige bom efter bom förlorade sin chans till medalj i hoppningen. Med det sagt, återigen: Det är hästar och med hästar kan man aldrig förutspå hur det ska gå.
Samtidigt, i en annan del av Paris, så fullkomligt exploderade den svenska pingisfebern.
22-åriga Truls Möregårdh chockade både sig själv och sitt hemland genom att ta sig till en historisk final i bordtennis. Det var 24 år sedan sist.
Det var 100 år sedan Sverige tog ett lagguld i hoppning på OS i Paris. Nu får vi kanske vänta 100 år till.
2024 blev det ingen repris.
Nästa vecka är det individuellt kval och final, chans till revansch för svenskarna. Vi har två OS-silvermedaljörer i form av Peder Fredricson och Rolf-Göran Bengtsson. Henrik snuvades på ett brons i Tokyo.
Gör om, gör rätt, grabbar.
