Stadsdelen Mokattam i Kairo är främst känt för två saker: den enorma grottkyrkan med plats för 15 000 människor samt att det är en stadsdel fylld av sopor.
Alltså, på riktigt.
Gatorna är kantade av sopberg så höga att de balanserar mot de lika skröpliga husen medan grisar och getter gör sitt bästa för att bökande och krafsande underminera de skrangliga konstruktionerna.
Det är ett Kairo av kaos långt ifrån pyramidernas värdiga tystnad och Tutankhamuns guldprakt. Åtminstone ser det ut som kaos. I själva verket råder extrem ordning, det är bara det att mängden är så stor att allt väller ut över både gator och in i folks hem.
Dagens sopfolk är mer eller mindre födda bland sopbergen och deras jobb går ut på att samla in sopor från Kairos drygt 22 miljoner invånare. Ett ofta otacksamt arbete.
I Kairo kallas Mokattam för Sopstaden och dess invånare för zabaleen, vilket betyder sopfolket på arabiska. Majoriteten är kristna kopter som har tvångsförflyttats hit från andra delar av Egypten. Dagens sopfolk är mer eller mindre födda bland sopbergen och deras jobb går ut på att samla in sopor från Kairos drygt 22 miljoner invånare. Ett ofta otacksamt arbete.
– När vi går från hus till hus för att samla in sopor blir vi ofta förolämpade, trots att det är vi som håller gatorna rena. Om vi plötsligt slutar hämta soporna skulle de inte stå ut en dag med stanken, säger Hani Nabil, 42 år, som är född och uppvuxen i Mokattam.
En vanlig dag inleds med att sopbilarna lastar av sina sopor på morgonen så att återvinningsarbetarna kan börja att sortera. Olika familjer är specialiserade på olika typer av avfall och vissa sorterar bara petflaskor medan andra sorterar ut kartong.
De rikaste har byggt egna pressar och pelletsanordningar för att minimera antalet mellanhänder och kan på så sätt tjäna mer pengar. De andra säljer vidare det sorterade avfallet till fabriker. På detta sätt återvinner zabaleen upp till 85 procent av Kairos hushållssopor. Motsvarande siffra i EU är 49 procent.
Ironiskt nog är det EU som de senaste åren har storsatsat på det cirkulära samhället, det vill säga ett samhälle där så lite som möjligt av avfallet eldas upp eller grävs ner utan i stället repareras, återbrukas och när inget annat återstår, återvinns.
– Naturligtvis är vi bättre än Europa! Vi är egyptier och vi har världens högsta återvinningsgrad och världens högsta produktivitet. Det finns ingen som kan åstadkomma det vi har gjort, säger Safwat Sayed Saad, 47 år, stolt medan han plockar bland innehållet i de stora säckarna som omger honom.
På gatorna sitter hela familjer och sorterar andra människors skräp.
I en annan del av Sopstaden försöker sopsorteraren Magdy, 42 år, ge en mer nyanserad bild av skillnaden mellan Egyptens och EU:s avfallsekonomiska system.
– Det finns de som tjänar bra och de som tjänar dåligt. Om man har moderna maskiner som kan sortera och paketera soporna, som ni har i Europa, kan man leva ett bra liv. Men att förlita sig på människors ansträngningar, som vårt samhälle generellt gör, är tröttsamt och ansträngande.
Effektiviteten är stor och på gatorna sitter hela familjer och sorterar andra människors skräp. Äldre kvinnor sitter med böjda ryggar över diverse påsar medan barn cyklar eller spelar boll mellan sopbergen. De vuxna är vaksamma på besökare och vill absolut inte bli fotograferade. Inte för att de skäms för vad de gör utan av rädsla för vad myndigheterna skulle kunna få reda på.
Många varma länder har en latent odör av ruttnande frukt, men i Mokattam finns även en annan doft, nämligen svin. De syns inte till vid besöket, men de kristna zabaleen har länge haft grisar för att ta hand om det organiska avfallet. När grisarna ätit sig stora slaktas de och försåg familjen med en rejäl inkomst.
Hur kommer det sig att en av världens största städer har lyckats med det som EU misslyckas med – trots att EU generellt har mer pengar?
Sedan svininfluensapandemin är det dock förbjudet för privatpersoner att ha grisar och 2009 tvångsavlivades i princip samtliga grisar i hela Egypten. Konsekvensen blev att matavfallet blev liggande och snabbt började lukta och dra till sig skadedjur. Sakta, men säkert har grisarna smugit tillbaka, men de hålls fortfarande gömda. Hade grisarna fått löpa fritt hade återvinningsgraden sannolikt blivit ännu högre.
Så hur kommer det sig att en av världens största städer har lyckats med det som EU misslyckas med – detta trots att EU generellt har mer pengar och bättre arbetsvillkor? Enligt Thomas Sterner, professor i miljöekonomi vid Göteborgs universitet, är det viktigt att inte stirra sig blind på procenttalen. Snarare handlar det om typen av konsumtion.
– Många tror att det här med cirkularitet är en modern idé, men det har varit en självklar del i mänsklighetens historia. Mycket har att göra med vad vi konsumerar. Fattiga samhällen har högre andel organiskt avfall som är relativt lätt att återvinna. Så hade vi det också förr och då återanvände vi mycket mer. Men i ett högteknologiskt samhälle, som vi har idag, är en stor del av avfallet förpackningar av olika material som inte är lika enkla att återvinna, säger han.
Krävs ny teknologi
Förpackningar som består av flera olika typer av plast är inte lika enkla att återvinna som matavfall, kartong eller pet-flaskor. För att göra en rättvis jämförelse måste man sätta sig in i respektive materialflöde, menar Thomas Sterner. Tittar man bara på skillnaden mellan Egypten och EU:s återvinningsgrad kan man alltså lätt dra förhastade slutsatser.
– Den cirkulära ekonomin kan inte reduceras till frågan hur många procent vi återvinner. Så lätt är det inte. Det handlar också om hur de giftigaste materialen tas om hand, säger han.
Att återvinna komplexa materialsammansättningar kräver ny teknologi, vilket tar relativt lång tid att utveckla. Frågan är om EU kommer att nå målet att bli klimatneutralt till år 2050 i tid.
– Jag är övertygad om att det går. Vi kan inte använda mer resurser än vad naturen ger så vi måste hitta ett sätt att bli cirkulära, säger John Hassler, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och regeringens klimatutredare.
Dock är inte lösningen att bli mer som Egypten, även om Johns Hassler kan förstå att det finns en lockelse i deras sätt att lösa problemet.
– Jag kan förstå att egypterna är stolta över sitt system för det är en typ av effektiv cirkularitet, men vi kan inte göra som dem för det är inte hållbart. Vi kan inte heller fortsätta att skicka sopor till länder som sopsorterar på samma sätt. EU:s cirkularitet måste bygga på teknisk utveckling. Får man 10-20 år på sig går det att lösa den här typen av problem. Långsiktigheten är det stora kruxet, säger han.
En man kryssar genom sophögarna med mobiltelefonen klistrad vid örat. Ett litet barn myser i sin pappas knä medan de tittar på de förbipasserande truckarna lastade med ihoppressade petflaskor. En pojke äter mellanmål uppflugen på en säck sorterade textilier. Lukten svinstia har de vant sig vid sedan länge. Livet pågår som vanligt i Mokattam, men till skillnad från i EU gör de det i ständig närvaron av andra människors skräp.
Safwat Sayed Saad ser pengar i skräp och förutom att återvinna har han även börjat att tillverka shoppingpåsar av ratad plast.
Sopsamlaren Safwat Sayed Saad är inte bara stolt över att Egypten har en betydligt högre återvinningsgrad än Europa, han är också stolt över hur många människor sektorn sysselsätter.
– Det kommer hit många människor från andra delar av Egypten och vi sysselsätter även flyktingar från Somalia. Väldigt få zabaleen är arbetslösa.
Safwat Sayed Saad ser pengar i skräp och förutom att återvinna har han även börjat att tillverka shoppingpåsar av ratad plast. Dessa säljer han till både turister och kairobor. Långt ifrån alla zabaleen ser dock samma möjligheter i den cirkulära ekonomin.
– Arbetet här är utmattande och väldigt svårt. Alla letar efter en möjlighet att ta sig ut och när något bättre dyker upp så sticker de, säger Magdy.
LÄS MER:Hög chef på Stena Recycling misstänks för grovt miljöbrott
