Bidragsutgifterna måste minska – det var budskapet från Moderaternas finansministerkandidat Elisabeth Svantesson under partiets stämma i helgen. M har också under de senaste åren drivit förslaget om ett bidragstak – ett maxbelopp för hur mycket ersättning en person ska kunna få, så att det alltid ska löna sig att gå från bidrag till arbete.
Sverigedemokraterna föreslog nyligen ett slopat flerbarnstillägg till personer som får försörjningsstöd, med argumentet att ”Höga bidragsnivåer har lett till att nyanlända saknar incitament att lära sig språket och att söka sig till arbetsmarknaden.”
Budskapet är svårt att ta miste på: I Sverige kan man luta sig tillbaka och se pengarna rulla in – och det måste vi sätta stopp för.
Och ändå – fattiga barn
Ett besök i något av våra utsatta områden ger en helt annan bild.
Den som pratar med en hjälporganisation eller skolpersonal behöver inte lyssna i många minuter innan berättelserna kommer. Om barn som saknar varma ytterkläder mitt i vintern eller kommer hungriga till skolan. Barn som inte får vara med på fritidsaktiviteter eller utflykter som kostar pengar.
Visst, det finns många som inte jobbar. Men rika är de inte.
Rädda Barnens rapport klär samma fenomen i siffror.
Sverige sticker ut bland de nordiska länderna. Barnfattigdomen här är 20 procent – betydligt högre än i grannländerna.
Och den är ojämnt fördelad. För barn med minst en utländsk förälder är siffran 47 procent – mot 7 procent bland barn med svenskfödda föräldrar. Det är den största skillnaden i hela EU.
En ökning under S tid vid makten
Att det ser ut så här hänger delvis samman med att de ekonomiska klyftorna ökat mer än i något annat OECD-land sedan 1990-talet. De med höga inkomster har dragit ifrån och de lägre inkomsterna har hamnat ännu längre från mitten. Samtidigt har bidragsnivåerna i stort sett legat stilla.
Utveckling har pågått oavsett färg på regeringen och fortsatt under de senaste sju åren, då Socialdemokraterna och Miljöpartiet styrt landet.
Barnfattigdom har inte varit någon prioriterad fråga under Stefan Löfvens regeringstid. Statsministern har inte ens nämnt ordet i en enda regeringsförklaring under mandatperioden och partiets hemsida avhandlas ämnet mycket kortfattat. Partiet konstaterar att barnfattigdomen ökar samt att den ofta beror på att ”deras föräldrar saknar jobb”.
Inställningen är typisk för Sverige. Utan jobb – fattiga barn.
LÄS MER:Moderaterna vill göra oanmälda hembesök hos bidragstagare
Lätta att rekrytera till gäng
I Rädda Barnens rapport, som belyser läget i flera europeiska länder, konstaterar man att Nederländerna, Finland och Sverige skiljer ut sig på den här punkten. Här finns egentligen inga andra strategier för att bekämpa barnfattigdom än just via jobb – och det begränsar möjligheten att närma sig problemet på andra sätt, skriver rapportförfattarna.
Så när folk inte är rustade för att ta de jobb som finns eller arbetsmarknaden viker – ja, då är de svenska politikerna handfallna inför barnfattigdomen.
Konsekvenserna är inte bara förödande för de barn som får gå till skolan hungriga och frusna. Alla som jobbar i utsatta områden vet att det är just bland de här fattiga och utsatta barnen som det är lättast att rekrytera när gängen behöver nya hjälpredor och kommande fotsoldater.
Något att tänka på för politiker som så gärna talar om att tryggheten på gator och torg måste öka.
LÄS MER:Rädda Barnen: Utbredd fattigdom bland barn till utrikesfödda
