Det är en så kallad icebreaker att berätta att man skriver en tv-serie om nätdejting. Alla vill vara med och bidra till manusskrivandet. ”Ska jag berätta om kattkvinnan som ville simma med delfiner?” kan det låta, ”Vill du höra om han med en smal sexuell böjelse som involverar ballonger?”, ”Ska jag visa bilder från resan där jag dejtade en fransman per dag under två veckor?”. Jajemensan, jag vill höra allt. Min högst ovetenskapliga undersökning visar dock att dejting oftare än något annat innebär avsexualiserade lunchmöten som har formen av en jobbintervju. Den trettioåriga kvinnan jag träffade på en fest senast i går berättade att hon inte känner något alls före dejten, varken förväntansfullt pirr eller obehag. I hennes blick syntes noll procent Jane Austenlängtan. ”Svajpandet” och dejtandet var något hon förstrött sysselsatte sig med när det fanns en stund över. Den enda gång det hade blivit lite härligt var på ett speeddejtingevenemang där hon träffade en massa andra häftiga – kvinnor.
Precis när jag började känna mig ordentligt desillusionerad kom en yngre man fram och gjorde allting ännu värre. Han bekräftade det jag redan tidigare tänkt om unga, urbana människor, då han hade varit singel i fyra år och fullkomligt älskade det. Men nu hade han träffat någon och tänkte mest på allt man missar under tiden. Jag rådde honom att inte värdera precis varenda hemmakväll, huruvida den verkligen ”ger” mer än en kalaskväll med polarna, men han såg bara på mig med veckad panna. Dödsstöten kom då en tredje person bidrog till diskussionen genom att berätta om en kompis som verkligen kände sig ”sedd” när någon av hennes dejter ville ha sex framifrån, öga mot öga. Det var hög tid att mingla vidare.
En bit bort träffade jag en kvinna i fyrtioårsåldern som pratade om alla hon känner som lever i en ”öppen relation”. Jag kände mig genast som ett naivt fån. Ett av paren, sa hon, har inget sex alls, bara med andra, men lever ändå som en familj med allt vad det innebär. Helt fantastiskt tydligen. Okej. Ett annat par hade kommit överens om att man fick ligga runt, men vännerna hade förstått att det bara var mannen som tog chansen, och inte så sällan heller. Kvinnan hade inte haft en enda tillfällig partner och trots allt det ”öppna” visste hon ingenting om sin mans vanor. Skulle hennes vänner säga sanningen?
Jag gick hem och la mig bredvid en person som jag levt i ett helt normalt äktenskap med i 25 år. Bara tanken på att han säkert satt klockan på sju när jag ville sova ut gjorde mig en smula irriterad. Låt mig bara konstatera att alla sätt att leva har sina för- och nackdelar.
Sara Kadefors är författare som skriver böcker och manus till film och tv. Senare i år kommer hennes tredelade dramaserie ”Tsunami” att visas på SVT.
Ser på: Den gripande Oscarsnominerade dokumentären ”Minding the Gap”på SVT Play om tre unga skejtande män och vad uppväxten gör med dem.
Lyssnar på: ”P3 Psykologen”, ett nytt program med Radiopsykologen (från P1) om unga vuxnas psykiska ohälsa.
Läser: Beate Grimsruds nya bok ”Jag föreslår att vi vaknar”. Hennes formuleringskonst är makalös.
LÄS MER:Kadefors: Kan barnen bli beroende av att landa i bomull?
LÄS MER:Jag har noll procent att erbjuda TV4
