Nu är barnen vuxna och man trodde att det skulle vara över. Så var det ju för ens egna föräldrar. De vinkade förstrött hejdå efter studenten och det var upp till oss, deras barn, att fixa jobb och lägenhet och försöka förstå vad som var vårt kall. För många av oss var det lite av en utmaning. Vi irrade omkring utan struktur och gick till socialen och grät efter långresan. Vi saknade moralisk kompass, eftersom det var ett tag sedan någon uppfostrade oss. I ett antal år var vi periodvis passiva, valde fel väg, valde om och fick börja om från början. Vi bodde tre månader här och tre månader där och jag kände inte en enda människa vars föräldrar köpt en bostad åt dem – och kom inte och säg att det var lätt att få ett hyreskontrakt på den tiden, för det var det inte.
Nu: min väninna bäddar lojalt ner sin sönderfestade son efter Asienresan. Han äter upp sig på en månad och sedan är det ut igen. Efter ett antal vändor fram och tillbaka ser hon ingen annan råd än att köpa en etta i Stockholms innerstad åt honom då han inte kan tänka sig ett liv i förorten. Några gånger i månaden åker hon dit och städar. Häromdagen pratade jag med en kulturarbetande, orik vän som sa att de måste ”ordna” lägenhet åt sina tre barn, genom att belåna sin bostad, innan de kan tänka på sin egen framtid. Då barnen går först kan de fetglömma pensionärslivet i Provence lika mycket som kolonistugan i Delsjön.
Jag tänker på våra långa telefonsamtal med ett av barnen, hur vi vrider och vänder på saker tillsammans. Jag ligger vaken på natten och funderar på hur allting ska gå för honom. Kan de bli beroende av att landa i bomull? Borde jag spela lite mer likgiltig? Våra egna föräldrar har garanterat inte legat vakna för vår skull – och oss har det ju gått bra för. Men är det det som är det viktiga? Att bli stark och hårdhudad? Min betydligt yngre kollega råkar höra ett av samtalen. Han säger spontant att han blir avundsjuk på sonen. Själv hade han ingen, visste ingenting och gjorde ingenting, alldeles för länge. Det lugnar mig en stund.
Jag känner en journalist, som dragit curlandet till sin yttersta spets. Hen skriver alla sitt barns uppsatser, inlämningsuppgifter och arbeten, en stor del av det som är betygsgrundande i dagens projektinriktade skola. Hen fick in sitt barn på ett bra gymnasium, där det fortsätter på samma sätt. Journalistens barn kommer snart att ta någon annans plats på en utbildning. Men vad händer sen? Ska hen skriva sitt barns artiklar? Hon från ”Desperate housewives” som betalade för att få in sitt barn på en elitskola dömdes till fängelse. Jag hoppas på en ännu hårdare dom för journalisten: att för alltid vara ledsagare åt ett handlingsförlamat barn.
Sara Kadefors är författare och skriver böcker, film- och tv-manus för barn, unga och vuxna.
LÄS MER:Sara Kadefors: Kollektivet som ingen vill tillhöra
LÄS MER:Jag är jättetrött på folk som mår dåligt
Lyssnar på: ”Invisibilia”, en fascinerande podd om mänskligt beteende.
Läser: ”Educated” (”Allt jag fått lära mig”) av Tara Westover, som alla andra. Helt och hållet fascinerande från första sidan och framåt.
Äter: Så mycket som det bara är möjligt, innan det är dags för den nya dieten!
