Intet ont anande åker jag ut från stan och kliver av på ett okänt torg. Jag ser mig nyfiket omkring och (hoppla!) slår mig lite världsvant ner på en lunchrestaurang för att insupa stämningen. Varför åka till New York när allting kan kännas annorlunda här? Det är då jag ser henne, kvinnan som bor i samma kvarter och handlar i samma mataffär som jag, ofta tillsammans med sin man. Jag känner dem ytligt, vi hade barn i samma skola och brukar småprata. Men nu befinner hon sig i en helt ny kontext. Hon har som jag vidgat sina vyer, men hennes motiv är ett annat än mitt naiva upptäcktsresande. Kvinnan sitter lutad över kafébordet och hånglar med en okänd man. Hur mycket jag än vill kan jag inte tolka det på något annat sätt. Min första impuls är avundsjuka – det ser ju trots allt ganska härligt ut – för att snabbt förvandlas till panik. Vad göra? Låtsas som ingenting? Dra? Men mitt i en kyss öppnar kvinnan ögonen och får syn på mig. Vi stirrar på varandra. Ångest. Skammens rodnad på mina kinder. Varför är det jag som skäms? Jag ser i ögonvrån hur de reser sig och är på väg att gå. Sekunden efter hör jag en röst. Det är hon. Hon frågar vad jag gör på en så udda plats, spelar normal – för att få mig att börja tvivla på vad jag sett förstås. Jag har ett av mitt livs stelaste samtal.
Obehagskänslan stannar kvar i flera dagar. Jag försöker ställa allt till rätta inför mig själv. Det kanske inte alls är så att kvinnan flydde till ett område där hon kände sig safe att hångla fritt. Kanske har hon faktiskt bara separerat från sin man – vilket är fullt tillåtet! – och träffat en ny som bor i förorten. Ja, så måste det vara. Så måste det verkligen vara. Men någon vecka senare kommer höstlovet och där är hon igen, på bild i sociala medier, glatt leende med sin make och deras gemensamma barn ute på resa. De ser lyckliga ut. Som om ingen av dem hånglat ett endaste dugg i förorten.
Om jag ändå stannat kvar i stan, tänker jag. Om jag ändå hållit mig hemma. Varje gång jag ser dem i kvarteret från och med nu ska jag få ont i magen, varje gång vi ses vid mjölkkylen ska jag heja käckt och samtidigt veta jobbiga saker om frun. Eller? Kan man ta honom åt sidan och berätta som det är? ”Hej, vi känner ju inte varann jättebra, men jag vill ändå passa på att upplysa dig om att din fru är ute och hånglar i förorten”? Vilket är mitt ansvar? Jag har inget. De är inte mina vänner. Så jag kommer att låtsas som ingenting, precis som när jag var tjugonånting och chefen gick iväg med sin älskarinna på lunchen. När hans fru ringde och frågade var han var svarade jag att jag inte visste. Jag har tänkt på det där sedan dess, att aldrig mer. Aldrig mer. Någon i mitt kvarter kan leva farligt i november.
LÄS MER:Kadefors: Kan barnen bli beroende av att landa i bomull?
Läser: För långsamt! Det finns så mycket att läsa att jag blir tokig.
Äter: Nötter, nötter, nötter, i stället för socker, socker, socker.
Ser på: Nya säsongen av ”Första dejten” (SVT). Fantastiska deltagare!
LÄS MER:Sara Kadefors: Dejtinglunchen är som en jobbintervju
