Som frilansande konstnär har jag haft en hel del olika jobb vid sidan av min huvudsakliga sysselsättning. Jag har varit vaktmästare på styckeri, gallerivärd på misslyckade utställningar, bartender på nattklubb, fiskhandlare i Billdal, installatör av doftmaskiner, klassisk lagerarbetare och lärarvikarie i hemkunskap. Det har för mig varit ett privilegium att ha möjligheten att välja och vraka.
Det finns ett jobb som är det mest klassiska av alla ”vid sidan av-jobb”. När det skiter sig med din utställning kan du alltid sätta dig i kassan på Ica. Så brukade det låta. Det är den överlägset mest använda kommentaren kring extrajobb. Den har i många år vakat över alla kulturarbetare med osäker inkomst.
Ett klassiskt, respekterat serviceyrke, som tyvärr är på väg bort. Självskanningens intåg i mataffärerna har inte bara optimerat vinsten för ägarna, ryckt undan det lilla strå av trygghet som fanns för oss frilansare med en misslyckad utställning framför oss, raderat ut kassapersonalens anställningar, utan också slaktat uttrycket ”sitta i kassan på Ica”. Det är nästintill ett brott mot den allmänna uppfattningen om vad ett vanligt jobb är. Det betyder lika mycket som att en hel yrkesgrupp och dess kunskap snart är borta.
Det är skillnad på att sälja sin tid och att sälja en del av sig själv; sina idéer och tankar. Det sista som finns kvar.
Jag funderar på vad som händer när vardagliga mötesplatser rekonstrueras. Vad blir framtidens ”sitta i kassan på Ica”-jobb? Är det alla underbetalda mopedister som levererar mat eller hjälper oss slänga skräp? Jag hoppas inte det, med tanke på vad vi vet om hur dåliga förutsättningar alla gig-företag ger sina anställda, som ofta inte har något val. Vi frilansande kulturarbetare har dock ofta ett val. Ändå glider många lätt över till att börja jobba med reklam. ”Du kan ju alltid ta ett reklamjobb” är ett inte helt ovanligt förslag när en utställning gått dåligt som fan. Kanske låter det privilegierat, men det är det inte. Det är döden för varje konstnärsdröm. För det är skillnad på att sälja sin tid och att sälja en del av sig själv; sina idéer och tankar. Det sista som finns kvar. Gränsen mellan det köpta och det oberoende skapandet suddas ut. Ett led i utarmningen av kulturens betydelse i ett samhälle.
Ett vanligt jobb är inte längre ”ett vanligt jobb”. Nu står vi där, bakom ett skrivbord på en reklambyrå. I stället för att som förr sitta i kassan på Ica. Tusentals och åter tusentals nyblivna reklamare med en oerhört misslyckad utställning i bagaget. Alla med ett oroväckande självskanningsbeteende som ett rop på hjälp.
Läser: Manuset till Bertolt Brechts ”Låt den rätte komma in”.
Gör: Är förväntansfull inför Augustpriserna. Vore så kul om Stefan Stefansson vinner med boken ”Vem är du?".
Ser på: Karl Ove Knausgårds film ”Ciderhusreglerna”.
Fler krönikor av Anton Hellström:
LÄS MER:Energilösningar för att uppnå ett storkokslugn
LÄS MER:När verkligheten överträffar fiktionen
LÄS MER:Kändisarnas gratismiddagar förstör kulturen
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
