Duon från succépodden ”Raseriet” folkbildar Sverige

Kontoret beskrivs som en flirt med flickestetik och tjejrumskänsla.

På väggen hänger ett broderi med blommönster och ”Raseriet” skrivet i rosa trådar. Öppnar du garderoben hittar du högar av trosor med trycket ­”Knulla systemet” – merch som bärs av tusentals lyssnare runt om i Sverige.

I den före detta skönhetssalongen på Södermalm i Stockholm har Fanna Ndow Norrby och Amie Bramme Sey skapat sitt eget utrymme, en fristad för alltifrån analyser till trams.

– Salongskänslan är verkligen väldigt mycket vi, ett separatistiskt rum där kvinnor kan ha både ytliga och djupa samtal. Vårt rum är inte präglat av någon hierarki, det finns inget som heter sexism eller rasism eller ­mobbning – något alla andra arbetsplatser mer eller mindre har genomsyrats av, säger Amie.

Följarskaran har ökat dramatiskt sedan i våras

Med tusentals lyssnare i veckan är ”Raseriet” Sveriges största antirasistiska och feministiska podd. Även om Amie och Fanna har följts av hängivna och engagerade fans sedan flera år började deras följarskara öka dramatiskt i våras.

Plötsligt delade alltifrån matlagningskonton till före detta ”Paradise Hotel”-­deltagare avsnitt av podden på sociala medier.

Den 25 maj dog den afroamerikanska mannen ­George Floyd efter att ha blivit fasthållen av polis i samband med ett gripande. Gång på gång uttryckte Floyd att han inte kunde andas – ”I can’t breathe, please” – men ­polismannen Derek Chauvin fortsatte ändå att trycka sitt knä mot hans hals. Händelsen, som filmades av förbipasserande, blev katalysatorn till en våg av protester där slagorden ”Black lives matter” på nytt ekade över hela världen.

LÄS MER:Protesterna mot det dödliga våldet mot svarta i USA fortsätter

LÄS MER:Svart artistelit hedrar Black lives matter

Under hashtaggen #blackouttuesday fylldes Insta­gram av miljontals svarta rutor som en protest mot polisbrutalitet och rasism. I Sverige anordnades både fysiska och digitala demonstrationer och strålkastarljusen riktades mot akuta problem även inom vårt lands gränser.

När människor sökte svar var det Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby många vände sig till för att få råd, stöd och genomgripande analyser. Plötsligt delade alltifrån matlagningskonton till före detta ”Paradise Hotel”-­deltagare avsnitt av podden på sociala medier.

– Vi har aldrig förväntat oss att vi ska vara en av Sveriges största poddar, men plötsligt ansågs de här frågorna allmänmänskliga. Det kändes jättestort, säger Amie.

Snart fem år har gått sedan kusinerna bestämde sig för att spela in de första avsnitten av ”Raseriet”. Vid tillfället arbetade Amie Bramme Sey som journalist på Aftonbladet och Fanna Ndow Norrby hade precis gett ut den uppmärksammade boken ”Svart kvinna” som skildrar svarta kvinnors erfarenheter av sexism och rasism i sin vardag.

Båda hade fått nog av nivån på den svenska debatten.

– Vi ville ha samtal som inte blev avbrutna av personer som har en helt annan ingång i en fråga som berör våra liv. Är det verkligen rimligt att stå och prata med någon med rasistiska åsikter bara för att en sådan ­representation anses vara viktig i medier? Man missar att komma på djupet inom vissa områden för att man hela tiden ska bolla frågor mot någon som bara vill förneka att rasism ens finns, säger Fanna.

Många svenskar kan vara väldigt rädda för att använda sig av ord som ”vit” och ”svart”, vilket leder till att det kan vara väldigt svårt att ens föra en diskussion.

I det trygga rummet de skapade tillsammans fick de äntligen prata till punkt. Men vem var egentligen den tänkta målgruppen? Var syftet att rikta sig till andra svarta tjejer – ett forum ”for us, by us” där till exempel olika ord och begrepp inte behöver förklaras – eller ­skulle de även försöka nå en bredare publik?

Kusinerna landade i att de ville bjuda in alla människor till deras värld. En plats för informativa – men samtidigt underhållande – diskussioner om antirasism, feminism och populärkultur.

– Vi vet att vi når ut till många kvinnor, icke-binära, transpersoner … Icke-cis-män om man säger så. Många unga vuxna. Men vi pratar fortfarande mycket om att vi vill nå ut till alla, och inte bara preach to the choir, säger Amie.

– En av våra största trösklar har varit att få folk att fatta att ”Raseriet” inte bara är en pretentiös, antirasistisk podd, haha. Vi får meddelanden från våra lyssnare hela tiden om hur de sitter på pendeln och lyssnar samtidigt som de skrattar rakt ner i väskan, tillägger Fanna.

LÄS MER:Mian Lodalen ger upprättelse till lesbisk kärlekshistoria

Under åren med podden har Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby behandlat ämnen som rör alltifrån dejting till psykisk ohälsa till Cardi B och Megan Thee Stallions omdiskuterade låt ”WAP” som engagerat en hel värld. Kärnan och drivkraften är alltid det antirasistiska arbetet, och de framhåller att Sverige har ett problem i svårigheten att hantera frågor som är kopplade till rasdiskriminering.

– Många svenskar kan vara väldigt rädda för att använda sig av ord som ”vit” och ”svart”, vilket leder till att det kan vara väldigt svårt att ens föra en diskussion. Även om det är mycket bättre än i vissa andra länder har Sverige en övertro till sig själv. En skev självbild om att vi inte har problem. Så många svenskar vittnar om upplevd rasism eller sexism – ändå anses det av en del inte vara en sanning, säger Amie.

LÄS MER:Madi Banja om rasismen: Blir inte bättre

Upprop mot rasism på Sveriges Radio

I slutet av augusti lämnade 39 medarbetare på Sveriges Radio in ett upprop mot rasism och brist på representation:

”Vi skriver med anledning av att den senaste tidens protester och samtal, under Black lives matter, har blottat allvarliga och djupgående problem som Sveriges Radio dras med. Problemen, som funnits länge men blivit extra synliga och påtagliga nu, rör både arbetsmiljön inom företaget och själva journalistiken.”

För Amie Bramme Sey, som själv har varit anställd på Sveriges Radio, är missnöjet inte en nyhet.

– Man har verkligen väntat på att det här ska hända. Sveriges Radio har i uppdrag att främja mänskliga rättigheter och spegla hela Sverige. Därför går det att hålla dem ansvariga. Det kan vara svårare i mediehus som inte har samma skyldighet – även om det ser likadant ut överallt.

Vill du ha en bred och verklighetstrogen bild av samhället vi lever i är det jätteviktigt med olika perspektiv, utifrån allt från utbildningsnivå, till etnicitet, till sexualitet.

Till DN svarade Cilla Benkö, vd på SR, att hon delar medarbetarnas mål om att radion ska bli ännu bättre på att spegla befolkningen i dess mångfald – men också att bilden som uppropet ger av Sveriges Radio är skev.

– Vi är inte ett företag som genomsyras av strukturell rasism, det vill jag verkligen understryka. 26 procent av våra anställda har utländsk bakgrund. Skulle vi vara ett rasistiskt företag så hade inte de blivit anställda här, sa hon då.

LÄS MER:Candice Carty-Williams: "Den svarta kvinnokroppen är så politisk"

Enligt Fanna Ndow Norrby är det tydligt att Sveriges Radio inte klarar av diskussionen om strukturell rasism på den egna arbetsplatsen.

– Än en gång faller det här tillbaka på representation och vem som har makt. Vem vågar säga vad i vilka rum? Säger man sig arbeta för den här typen av frågor är det bara att kraftsamla och göra bättre. De har ju möjligheten att förändra, vilket bara vore fantastiskt. Men det verkar vara svårt att erkänna att man har misslyckats tidigare.

LÄS MER:Så talar du med ditt barn om rasism

Att den svenska journalistkåren till större del består av en vit, homogen grupp där många delar liknande klassbakgrund anser Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby vara ett stort problem, och vikten av rep­resentation är en fråga som ofta lyfts i ”Raseriet”.

– Utifrån vem som får göra nyhetsvärderingen och vilken närhetsprincip som är relevant försvinner massvis av rapportering som vi tror skulle ha en stor publik. Oavsett vilken identitet du har delar du den här världen och samhället med människor av olika slag. Vill du ha en bred och verklighetstrogen bild av samhället vi lever i är det jätteviktigt med olika perspektiv, utifrån allt från utbildningsnivå, till etnicitet, till sexualitet. Det är klart att vem du är och hur du ser på en fråga påverkar hur du rapporterar kring den, säger Fanna och tillägger:

– Sedan är jag och Amie väldigt noga med att säga att vem som helst som arbetar som journalist ska kunna rapportera om vilket ämne som helst – men tyvärr brister det ju hela tiden.

Jag tänker alltid på att vi har en sådan sjuk bild av vad rasism är. Det kopplas alltid till våldsbejakande ­nazister, vilka självklart är viktiga att prata om, men de är också de mest extrema.

I dag är det inte kontroversiellt att beskriva sig själv som antirasist. Samtidigt verkar många inte acceptera att alla kan begå rasistiska handlingar, även om intentionerna har varit goda – en fråga som Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby återkommande diskuterar i ”Raseriet”.

– Jag tänker alltid på att vi har en sådan sjuk bild av vad rasism är. Det kopplas alltid till våldsbejakande ­nazister, vilka självklart är viktiga att prata om, men de är också de mest extrema. Många kvinnor har lätt att kalla män för till exempel sexister eller mansgrisar, men man lindar alltid in rasism. Det är till och med svårt för folk att beskriva något som fördomsfullt eller främlingsfientligt, säger Fanna.

LÄS MER:Om vitheten på vita duken och varför Cinemafrica är så viktigt

Tar upp begreppet ”white fragility”

– Ordet rasism har blivit så laddat. Några få gånger har jag varit med om att jag pratat med någon som själv har kommit till insikten om att personen har reproducerat rasism – och sedan vågat reflektera högt över det. Annars är det vanliga förnekelse, säger Amie och tar upp begreppet ”white fragility”, så kallad ”vit skörhet”.

Fenomenet syftar på när personer som tillhör vithetsnormen ställer sig i försvarsposition – i stället för att ta till sig av påtalanden om rasism och rasistiska strukturer i samhället.

– Om man blir ifrågasatt och får höra att man har gjort något rasistiskt kan det manifestera sig i att man vältrar sig i egna känslor i stället, och kanske ser sig själv som ett offer. Att bli kallad rasist anses vara så fult att det nästan övertrumfar andra människors upplevelse av att utsättas för rasism, säger Amie.

I början av sommaren avlöste Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby, tillsammans med journalisten och författaren Amat Levin och komikern Jonathan Rollins – som driver podden ”The power meeting podcast” – varandra i olika tv-soffor för att dela med sig av sina tankar kring polisbrutalitet, Black lives matter och rasism i Sverige.

Det är märkligt att det krävs en världsomspännande, smärre revolution för att vi ska kunna prata om rasism i Sverige.

Efteråt var de helt slut emotionellt.

– Vi har sett den här formen av våld och övergrepp genom hela våra liv, det är ingenting nytt. Men jag vet att många svarta människor upplevde att mycket smärta kom tillbaka under de här veckorna. Smärta man har burit på hela livet, som man kanske förträngt eller inte hanterat, kom tillbaka och blev väldigt överväldigande. Många bär på posttraumatisk stress eller olika ångestsyndrom som är kopplade till just rasism. Samtidigt har protesterna som följde så klart varit väldigt enande, säger Amie.

LÄS MER:Rikta kameran från offer till förövare

Hur var det att hantera de här känslorna samtidigt som ni behövde sitta i en tv-soffa och prata i egenskap av experter?

– Det var helt bisarrt. Att vårt arbete ska vara som mest relevant när det är som mest psykiskt prövande. Det är märkligt att det krävs en världsomspännande, smärre revolution för att vi ska kunna prata om rasism i Sverige. Man har inte tagit frågorna på allvar tidigare, säger Fanna.

– Och till skillnad från vårt trygga rum i ”Raseriet” förväntades vi formulera allt under några minuter – ofta tillsammans med enbart vita personer i tv. Det kräver en helt annan kraftansträngning, och ger sällan mycket energi. Vår podd får knappt något hat alls, men är man med i ”Nyhetsmorgon” är det en helt annan sak, tillägger Amie.

De berättar även att flera journalister ställde frågor som varför Black lives matter behövs eller om de berörs av att se videon på när George Floyd dödas av polis – något som fick Amie och Fanna att än en gång fundera kring nivån inom den svenska journalistiken.

– Är man människa är det väl självklart att det är jätte­grovt att se en annan människa blir mördad? Då kan man inte låta bli att undra om dessa journalister ens kan rapportera om de här ämnena på ett bra sätt.

LÄS MER:Låt oss slippa se svarta människor dödas på öppen gata

Framför allt finns det en fråga som de är trötta på att ständigt få höra från journalister: ”Kan ni illustrera vad rasism är utifrån era egna erfarenheter?”

– Det är så bisarrt. Man skulle aldrig prata med kvinnor i allmänhet om att beskriva självupplevda sexuella övergrepp eller våldtäkter. Där är man med på att det är traumatiserande, säger Fanna.

I Sverige har det främst handlat om oviljan att ens se rasism som ett problem. I stället har man pratat om att det är något som är kopplat till SD – punkt.

Båda anser att deras politiska arbete förminskas när de ständigt uppmanas att tala utifrån frågorna ur ett privat perspektiv.

– Det är klart att vi har personliga agendor som handlar om att vi vill att våra småsystrar och barn ska växa upp i ett samhälle som ser annorlunda ut än det här, men vi försöker verkligen prata om samhällsstrukturer. Vi är inte intresserade av att sitta i TV4 och prata om oss själva, säger Amie.

– Den här typen av intervju har vi aldrig haft tidigare. För bara ett halvår sedan hade det varit omöjligt, säger Fanna.

Antirasismen tar ett skutt

Bland slagorden mot rasism och polisbrutalitet i början av sommaren hördes enligt Amie och Fanna även ekot av en kollektiv pollett som till slut har trillat ner.

– Jag upplevde att många insåg att även de kan vara en del av förändringsarbetet. Alla sitter på en makt och kan jobba utifrån sitt eget plan, säger Amie.

Enligt Fanna, som även är ambassadör på kvinnorättsorganisationen Kvinna till kvinna, brukar man prata om att feminismen ibland ”tar ett skutt”, som till exempel i samband med metoo.

LÄS MER:Silvana Imam är tillbaka – på bästa sändningstid

Nu skuttar även antirasismen.

– I Sverige har det främst handlat om oviljan att ens se rasism som ett problem. I stället har man pratat om att det är något som är kopplat till SD – punkt. Jag tror att vi håller på att ta ett skutt till att se att rasism finns överallt och att det påverkar oss på olika sätt.

Även om deras arbete inte på långa vägar är över kan både Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby se att mycket har förändrats bara sedan de startade ”Raseriet” i början av 2016.

– Tidigare hände det att vi blev av med jobb och sponsorer. Vi utmålades som ”för obekväma”. Men jag och Fanna har aldrig varit partipolitiska och anser oss bara vara för mänskliga rättigheter, feminism och mot rasism, säger Amie.

I dag är allt annorlunda. De skrattar, rycker på axlarna.

– Nu är det inte längre någon som tycker att vi är ­radikala.

LÄS MER:Hai Phuong Tran ser den segregerade skolan varje arbetsdag

TEXT

Alexandra Andersson

tvadagar@gp.se