Som sällskap till eftermiddagskaffet under tiden det mesta arbetet görs hemifrån hittar jag ett tv-program. A Place in the Sun, en plats i solen. Människor jagar den perfekta egendomen i Storbritannien eller oftare på någon varmare plats, typ i Spanien.
Jag har många gånger ramlat in lagom till visningen av ett antal townhouses eller lägenheter, kanske en bungalow på landsbygden eller våningen med promenadavstånd till nöjesliv och restauranger. Så följer jag med genom ett antal visningar av olika interiörer, exteriörer, utsiktsplatser, strandpromenader och shoppingstråk. Jag är med från mitt lilla soffhörn ända tills budgivningen och prutningen är klar. Allt detta händer innan kaffet kallnar i koppen. Jag har exakt koll på vad pundet står i när de börjar buda, googlar mig fram till hur mycket det är i svenska kronor och försöker reflektera några sekunder över vad som skulle vara rimligt för mig.
Det slutar varje gång med att jag återgår till mitt arbete, lite klokare, någon gång en aning avundsjuk och med mer kunskap om pundets värde den dagen detta finns i vår tv-tablå.
Det är en brittisk livsstils-tv-serie och när det väl sänds här har nog pundet gått både upp och ner och kanske någon ny ägare är på visning.
Det bästa är att få höra vad de som är på visning drömmer om. Jag undrar vilka de är och vad som skapar denna längtan efter antingen ett totalt uppbrott eller en tillflyktsplats för avkoppling, takterrasser, vandringar och solvarma stränder.
Hittills tror jag alla jag följt via tv-rutan säger att det behöver finnas plats för vänner och familj. Ett extra badrum eller en dörr att stänga till ett gästrum.
Det finns ett norskt talesätt som säger att vart vi än tar vägen så kommer vi så småningom att möta oss själva på tröskeln. Jag hoppas det ingår i drömmen om ett bättre klimat, roligare liv eller generösare livsstil.
Nu kan vi ju äntligen blicka framåt igen. Öppna dörren och släppa in både vänner, familj och lite solsken under några timmar av höstens i övrigt rätt mörka årstid.
Det kanske inte spelar så stor roll om det bara är och förblir en dröm med den perfekta egendomen, som reklamen till programmet lockar med. Det är fint att få drömma igen.
Frågan är hur mitt liv skulle bli om den där drömmen slog in? Jag tror det viktigaste är att fylla sitt inre hem med liv, närvaro och generositet. För det huset som är jag är ju alltid mitt. Det vill jag inte överge.
Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus, står det i en av texterna för kyrkoåret denna söndag. Det är så lockande att tro att det bästa är någon annanstans. Men vad vi än kan buda på eller drömma om, så finns ett hem som alltid kommer med på köpet. Vårt inre hem. Vem bor där? Du möter alltid dig själv på tröskeln, men kanske också den Gud som vill fylla huset med värme och sällskap. Så tror jag och dricker upp kaffet.
