Amelia Adamo sågar nya hemmafruarna: ”Fånig trend”

– Det är bättre att både mannen och kvinnan har halvtid på jobbet när barnen är små.

Amelia medger att hon knappast själv levt som hon lärt med halvtiden. Och livet har tagit en ny vändning sedan hon nyligen miste sin man Lucio. Både den förlusten och åldern, 77 år, gör att hon ibland känner sig som att hon sitter i baksätet.

– Och att horisonten kommit närmare, tillägger hon.

Vi träffas en het sommardag för att äta lunch på en restaurang på Strandvägen i Stockholm. Hon är fortfarande igenkänd av en hel del som passerar. Trots att hon för några år sedan abdikerade från tronen som tidskriftsdrottning, med tidningarna Amelia och M Magasin, med sitt eget porträtt på omslaget.

– De tidskrifterna fyllde ett vakuum och gör det fortfarande. När jag startade Amelia upplevde jag att det inte fanns en tidskrift för kvinnor, där det fanns allt från hur man skall få släta lår till hur man förhandlar sig till bättre lön och får maken att fälla ned toaringen.

– Med M Magasin gick jag vidare till den äldre kvinnopubliken. De som är 50+ och som annonsavdelningarna på den tiden föraktfullt ansåg ”luktade lik”. Jag sa att den här tidskriftens förtjänster kanske inte i första hand är att bli stor på annonser, utan på volym.

Hon förklarar varför det först fanns en tvekan hos ägarna i Bonnierkoncernen.

– Bonniers är egentligen inga chanstagare och hade just gjort praktfiasko med tidskriften Reportage. Dom ville helst göra nischade tidningar om ett ämne för sig och inte generella om många. Men jag fick möjligheten och lyckades. Det fanns en stor grupp kvinnor som inte ville ha Året Runt och de andra smörgåstårtetidningarna.

Men det var inte första gången som Amelia Adamo visade sig ha näsa för vad som säljer. Hon hade, som hon säger, ”cred” från Vecko Revyn, vars upplaga hon vände. Och från kvällstidningen Aftonbladets bilaga dit hon blev ”headhuntad” för att få även kvinnor att läsa den upplagemässigt svaga söndagstidningen.

Förr förstod jag mig inte på det här med sorgeår. Men nu jag inser att sorg tar tid och det kanske skall få ta tid också

– Aftonbladets bilaga innehöll mest artiklar av typen ”isbrytaren Oden” och ”glaskonst från Småland” och upplagan dalade. Jag blev någon slags tidningsmakare med uppdraget att hitta läsvärda ämnen och satsade på hälsa och relationer på gott och ont. Som till exempel ”vet du vad som egentligen händer i hytten på båten när din man åker på konferens på Ålands hav?”. Jag hade ett jävligt stort motstånd från männen på redaktionen. Men starkt stöd från de kvinnliga reportrarna som fick frihet att inte bara skriva om konferensen på båten utan även om ämnen som de brann för. Så vände det hela: upplagan ökade, arbetsklimatet blev bättre och det mesta av kritiken försvann.

Stöttad av män

Amelia säger utan omsvep att hon även haft många män omkring sig som stöttat, öppnat dörrar och trott på hennes förmåga.

En tidig kärlek som tyckte att hon slutat skolan för tidigt efter nionde klass och därför drev på henne att börja på Komvux på kvällarna och ta studenten, i stället för att fastna som kontorist och skriva maskin resten av livet. Och artisten Gösta Linderholm, som just påbörjat sin karriär, som uppmuntrade henne att läsa beteendevetenskap på universitetet, vilket efter examen ledde till jobb på Socialstyrelsen. Och Lars C.G Ericsson, Lasse, som hon gifte sig med, som var en erfaren och skicklig journalist.

– Han hjälpte mig, lärde mig och skolade in mig i yrket. Jag började på Svensk Damtidning där ingen utexaminerad journalist kunde tänka sig att jobba. Jag gjorde vimmelreportage där det viktigaste var att stava de adliga namnen rätt. Jag lärde mig mycket om adeln. Jag visade mig dessutom vara bra på ”pratminus”. Jag fick dom jag intervjuade att säga saker som var löpsedelsmässiga. Det hjälpte mig framåt.

När hon efter åren också på Husmodern och Vecko Revyn kom till Aftonbladet säger hon att hon kände att det blev svårt. Det var inte bara motståndet mot henne eftersom hon kom från veckotidningsbranschen. Maken Lasse, som stöttat henne, blev ungefär samtidigt sjuk och avled.

– Jag var plötsligt ensam med mina två små pojkar. Men då stod Thorbjörn där och hjälpte mig vidare.

Thorbjörn är Thorbjörn Larsson, då redaktionschef på Aftonbladet och senare legendarisk chefredaktör för både Aftonbladet och Dagens Nyheter och arbetande styrelseordförande på Expressen. De gifte sig, men när Amelia var drygt 60 bestämde hon sig för skilsmässa.

– När barnens pappa Lasse dog var det kanske en verklighetsflykt att så snabbt ge mig in i ett nytt förhållande. Eller så var det handlingskraft. Jag var ensam med barnen och måste lösa allt och var dessutom mitt inne i karriären. Jag ville skapa ett familjeliv igen och det var väldigt annorlunda då. Mina barn har frågat mig om jag inte sörjde deras pappa och det gjorde jag förstås, men inte på samma sätt som jag nu sörjer Lucio.

En tid efter skilsmässan från Thorbjörn träffade hon Lucio Benvenuto som var frisör och så långt från tidningsbranschen som det gick att komma.

– Han var italienare som jag och det kändes nästan som att få tillbaka mamma, säger hon.

– Det första Lucio gjorde när vi flyttade ihop för femton år sedan var att ta bort mig från köket. Jag älskar mat men matlagning är min akilleshäl. Och sedan tog han över allt det andra i hushållet. Städning, tvätt, strykning… Jag gjorde ingenting av det längre. Det var en underbar tid också av det skälet.

”Du kan ju inte ens laga mat”

Vi har flyttat från lunchbordet och slagit oss ned i ett par fåtöljer i ett annat rum och hon torkar några tårar när hon berättar om när Lucios dödsdom kom efter en kort sjukdomstid och hur de åkte hem från läkarbesöket.

– Vi var förstås väldigt tagna och jag puffade på Lucio för att han skulle prata men han var alldeles tyst.

Amelia ler mellan tårarna när hon fortsätter:

– När vi var på väg att köra in bilen i garaget så sa han plötsligt ”Jag tänker på dig Amelia. Hur skall det gå för dig, du som inte ens kan laga mat?”. Då sa jag att det är väl ändå var det minsta problemet och jag tänkte på att han just fått sitt eget första barnbarn som han längtat så länge efter.

När Lucio dog för ett par månader sedan blev det en annan sorg än den hon känt tidigare. Hon hade aldrig fått sörja sitt första barn som dog vid förlossningen när han föddes för tidigt under ett besök i Italien. Det var först för ett par år sedan som hon återvände och hittade den omärkta graven där den lille nyfödde vilar med många andra anonyma.

– Förr förstod jag mig inte på det här med sorgeår, säger hon. Men nu inser jag att sorg tar tid och det kanske skall få ta tid också. Jag kanske skall boa in mig i den här sorgen ett tag. Dels för att jag tyckte så mycket om Lucio som människa, dels för att jag saknar vårt italienska liv och allt som vi planerat att göra tillsammans. Resor, men också det lite mer vardagliga. Jag är inte van vid att vara ensam.

Ensamheten finns inombords, trots den stora vänkretsen som hon har runtomkring sig och som ständigt finns till för henne.

– Jag tror inte att jag ätit en enda middag ensam sedan Lucio gick bort. Vännerna är fantastiska och bjuder hem mig. Och mina söner vill också att jag skall komma. Den ene bor på Gotland och den andre här i Stockholm. Barnbarnen hör av sig och berättar att de gjort ett ”farmorsrum” och ordnat med säng och sängkläder som jag tycker om. Jag har rest väldigt mycket den senaste tiden och mina barn tycker att det närmast är maniskt. Res med oss i stället, säger dom. Och det vill jag också…

”Tänker utnyttja tiden”

Men det är åldern också som spelar in, tror hon. Vid 77 inser hon att tiden ändå är begränsad och att det bästa måste göras av den.

– Det går inte att komma ifrån att horisonten kommit närmare och att jag känner mig som att jag sitter i baksätet. Men samtidigt ser jag att jag antagligen har en del bra år framför mig och när jag har samlat mig lite mer tänker jag utnyttja tiden väl.

Hon fortsätter:

– Jag har ju själv trumpetat hur mycket som helst att 70 är det nya 50. Och jag är ju en av alla oss som kan stå lite längre på ett ben och som åldersforskaren Ingmar Skoog tagit fram fakta kring. Men det är ju ändå så att människor dör bort och det känns inte som en strålande framtid precis. Och då har jag inte ens tagit hänsyn till hur det ser ut i världen.

De fick hyra ett rum av en Östermalmstant och där accepterades inte barn.

Amelia Adamos feministiska engagemang är livslångt och hon framhåller att pengar dessutom betyder mycket för henne. Det borde, tycker hon, gälla alla kvinnor. Utan pengar finns vare sig valfrihet eller frihet.

– Jag kommer ju från en fattig familj och vet vad det betyder, säger hon.

Hennes mamma blev gravid med Amelia hemma i Italien i unga år. Pappan var sonen i huset där hon arbetade som hembiträde. Men han ville varken veta av Amelias mamma eller den väntade babyn.

– Han hånskrattade och hon åkte bara ut.

Och mamman sade:

– Jag betraktades som en hora, Amelia. En hora!

Men tack och lov fick hon arbete på en fattigkvot på ett fint förlossningshem där hon jobbade som tvätterska och städerska och mot det fick hon föda på hemmet. Men efter förlossningen måste hon lämna det också.

Av en tillfällighet mötte hon en svensk äventyrlig reseredaktör som föreslog att hon skulle flytta till Sverige, där det fanns stort behov av utländsk arbetskraft efter andra världskriget. Amelia fick som baby följa med.

Katolsk nunneorden

De första åren med mamma i Sverige beskriver Amelia som en idyll. De bodde tätt inpå varandra i det rum som mamma som hushållerska fick bo i. Men när hon var sex år förändrades allt. Mamman gifte sig med Oscar, som också var från Italien. I bostadsbristens Sverige fanns det dock ingen lägenhet att få för det nygifta paret.

– De fick hyra ett rum av en Östermalmstant och där accepterades inte barn.

Amelia placerades hos en katolsk nunneorden i Stockholm.

– Jag var sex år och tror att jag måste ha tyckt att det var fasansfullt men mamma inbjöd inte till sentimentalitet eller invändningar. Det var mera ”Amelia, nu är det så här och vi har inget val och lova att vara duktig och snäll och inte ställa till med problem”. Kanske är det en efterhandskonstruktion, men jag ville inte göra mamma ledsen. Jag tror att jag på något sätt insåg att om jag skrek och protesterade och slet doken av dom dumma nunnorna så skulle jag skapa problem för mamma och mig själv. Men jag tillbringade mycket tid i kapellet, som var skamvrån, och fick stå på knä och tyst be böner och därför visste ingen att jag tänkte på annat.

En dag i veckan fick Amelia träffa sin mamma och när mamma och Oscar fått tag på en tvåa efter några år fick hon komma hem.

– Men då anlände samtidigt Oscars föräldrar från Italien och flyttade in i ett av rummen. Jag fick ligga i ett sängskåp i köket och när Oscar kom hem, sur och arg efter jobbet, skulle det vara tyst klockan åtta då han gick och la sig. Ljudet fick inte vara på den svartvita tv:n i vardagsrummet där han låg och sov. Mamma och jag tittade på bilderna.

Amelia berättar utan att beklaga sig. Säger bara att så där var det. Och när hon senare i livet tog upp det med sin mamma – för att hon fick för sig att hon borde reda ut barndomen. Det slutade med att båda mest konstaterade att det inte var så mycket att tala vidare om.

– Du fick ju iallafall gå mycket längre i skolan än jag, sa mamma som bara fått fem års skola i Italien och sedan börjat arbeta för att försörja sig.

Men det var bristen på pengar och möjligheter för kvinnor som tidigt fick Amelia Adamo att bestämma sig för att hon ville leva ett annat liv. Hon tillhörde den första generationen kvinnor i Sverige som på bred front gick ut i yrkeslivet och bröt med det gamla hemmafruidealet. Bara en mindre del av kvinnorna arbetade då, som Amelias mamma, utanför hemmet.

Dom är tacksamma för upplevelserna men det är mammanärvaron i vardagen som dom säger att dom saknat.

– Det här var också en viktig orsak till att jag grundade tidskriften Amelia. Jag ville att kvinnor i 30-årsåldern, ” Ameliaåldern”, skulle börja tänka på sin egen ekonomi och inte bara utgå från att det löser jag genom att gifta mig. Att kvinnor tidigt skulle kräva sin rätt i lönekuvertet men också börja spara till pensionen. Att kvinnor skulle ta reda på vad deras män hade i framtida pension och se till att en del avsattes till dem om de gick ned på deltid. Och jag blev arg på kvinnor som trodde att kärlek till en man skulle lösa alltihop. Jag tyckte att det fanns en osjälvständighet som jag inte gillade. Det går faktiskt att både vilja ha en bra lön och snygga kläder och spara till en Greklandsresa. Och då talar vi inte ens om en aktieportfölj.

”Hoppas trenden dör”

Men kanske är pendeln på väg att svänga tillbaka mot hemmafrulivet, ”soft girls” som det nu kallas, även om Amelia tror att det blir kortvarigt.

– Vi har en fånig trend som jag hoppas dör ut så snabbt som möjligt, säger hon. Detta att man åter skall bli försörjd av sin partner, och det är faktiskt enda sättet om du skall gå hemma och ta hand om barnen. Det är i och för sig jättetrevligt att vara hemma, men någon skall betala. Och min erfarenhet är att det nästan alltid är kvinnan som torskar. Vad händer när man inte har någon inkomst? Det kan vara så enkelt som att han drar och där står du med din gulliga hemmafruimage och har bakat alla dom där bullarna och varit den där ständigt närvarande mamman.

Visst har Amelia Adamo själv lite dåligt samvete för att hon inte var hemma så mycket som hon kanske hade behövt med barnen. Och jo, sönerna har som vuxna klagat på att hon arbetade för mycket när de var små.

– Jag tittade då först på lönebeskedet och blev glad. Vi kunde resa på sportlov och jullov och somrar och när dom klagade sa jag att ”ni har ju fått dyka vid Stora Barriärreven och varit på Bali och besökt Bob Marleys hus på Jamaica…” Visst, dom är tacksamma för upplevelserna men det är mammanärvaron i vardagen som dom säger att dom saknat.

Slutsatsen för Amelia Adamo är inte att kvinnor skall gå ned på deltid eller bli hemmafruar utan att både män och kvinnor skall dra med på arbetstiden under småbarnsåren. På så sätt får båda två ta ansvar. Det gäller tid, karriär, lön och insparad pension.

Amelia Adamo bestämde sig för att gå i pension vid 70 och lämnade de aktiva yrkesåren bakom sig. Då försvann också hennes porträtt på omslaget till M Magasin.

En krisande bransch

Hon säger att hon lämnat yrkeslivet bakom sig och egentligen inte vill ha några synpunkter på den i många stycken krisande tidnings- och tidskriftsvärlden. Det hindrar dock inte att hon ofta får frågor om hon, med sin långa erfarenhet, har några idéer som skulle kunna vara en del i räddningen.

– Alla branscher är påverkade och har tagit stryk av det digitala intåget, säger hon. Det gäller inte minst min gamla tidskriftsbransch. Unga sitter inte längre och bläddrar som vi gjorde. Det finns visserligen 2,8 miljoner som är över 65 år. Men det finns inget flöde underifrån. Tidskrifterna, som de ser ut i dag, kommer att dö med oss. Men ett annat sätt att ta till sig tidskriftsmaterialet kräver också ett annorlunda utformat innehåll.

Hon tar ett exempel.

– Det förvånar mig att ingen gjorde specialutgåvor med tjocka buntar i tidningsställen när Taylor Swift kom till Sverige. Och sedan läste av vilken målgrupp som handlade för att fundera ut hur dessa ”swifities” skall hanteras och behållas med ett rätt anpassat innehåll.

Den gamla ”lägereldstanken”, där många samlas för att få information, är inte död tror hon. Det gäller dock att erbjuda ett trovärdigt innehåll som är eftersökt i en värld av desinformation. En ansvarig utgivare, som står bakom, är en viktig faktor. Att materialet källkritiskt granskats innan det publiceras är en annan.

En del influencers har redan visat att de med att koncentrera intresset till sig själva har stakat ut en framgångsväg. Etablerade medier kan, anser hon, ta efter och ha egna profiler som är trovärdiga.

Sveriges Television och Sveriges Radio har en unik ställning i det svenska mediesamhället med skattefinansiering och hög trovärdighet.

– Med all rätt, konstaterar hon. Det finns alltid en reporter på plats om det så är vid ett jordskred i Kathmandu eller när en kejsare i något land har sjappat. Men det gäller att se till att politikerna håller sig borta och inte tafsar. SVT:s nya vd måste ha ett helt självständigt mandat.

Amelia Adamo anser att det vid sidan av det tunga samhällsmaterialet måste finnas avkoppling.

– Kanalerna skall inte tråkas ned. Det är samma sak här som med att det är bra med müsli . Vi vet att müsli är nyttigt, men det måste även finnas med en bulle i kosten. Då blir det mindre tråkigt.

”Plocka bort Gift vid första ögonkastet”

Hon skulle dock gärna rensa ut det som hon uppfattar som det sämsta ”publiktillvända” i SVT:s utbud.

– Om jag var ansvarig skulle jag direkt plocka bort ”Gift vid första ögonkastet”. Ledningen beklagade att ”Bäst i test” försvann till TV 4 , men det var också ett program som borde ha försvunnit innan dess. Och ”Detektiverna” som ersatt ” Bäst i test”. Underhållning och kvalité kan faktiskt samsas.

Men om hon var ung i dag skulle hon inte välja mediebranschen som den ser ut nu, där hela världen konkurrerar också på den svenska marknaden.

– Jag skulle invänta ett bättre tillfälle än det vi har i dag. Under tiden skulle jag satsa på att förvalta andras pengar.

LÄS MER:”Inte ett ljud om farmor” – prinsessan öppnar upp om tystnaden i kungafamiljen

LÄS MER:Britt-Marie Mattsson möter Carl Jan Granqvist

TEXT

Britt-Marie Mattsson

britt-marie.mattsson@gp.se