För tre veckor sedan öppnade Sveriges första obemannade pizzeria i Linköping. Konceptet är enkelt: du skannar ditt mobila bank-id för att komma in i lokalen, väljer en pizza ur frysboxen (enligt företaget är de handbakade), betalar i en automat och går därifrån. För att fullända hemmakvällen finns även läsk, chips och glass. Besöket kameraövervakas givetvis.
Störiga moment som att tvingas hälsa på pizzabagaren har effektiviserats bort till din förmån. Nu slipper du skämmas för ditt flottiga hår och din bakfulla uppsyn. Kanske är det ingen slump att pizzerian ligger i ett område med många universitetsstudenter.
Trenden med obemannade butiker växer. Göteborg fick sin första förra året. I somras kunde vi räkna till 130 stycken och det finns planer på att öppna minst lika många till (GP 30/7). Intresset tycks finnas både bland kunder och handlare. Johan Berg, med den käcka titeln ”X-lead” på ICA:s innovationshubb, spår att matbutiker i framtiden kommer vara ”en hybridlösning av obemannat och bemannat”.
Att skaffa fram mat har historiskt sett alltid varit en social aktivitet. Vi jagade i grupp och brukade jorden tillsammans. När de större städerna började växa fram kom marknaderna och ännu senare butikerna med handel över disk. Då kunde man förvisso handla själv, men varje vara krävde sin dos av social interaktion. Till och med när stormarknaderna kom var du tvungen att betala för varorna hos en levande människa.
I dag hamnar födan på bordet utan att vi behöver möta en enda mänsklig blick. I matbutiken använder vi självscanning, om vi inte beställer på nätet förstås. Den som inte orkar laga middag själv behöver inte gå till en restaurang, utan kan välja och vraka från en gigapp utan att behöva resa sig från soffan. Under pandemin införde dessutom appföretagen kontaktfria leveranser. Varorna ställs utanför dörren. Plötsligt slapp man kolla den lågavlönade gästarbetaren från Bangladesh i ögonen. Smidigt och bekvämt!
De så kallade smarta tekniklösningarna må göra livet bekvämt för oss. Men de sker på bekostnad av något större: mötet i vardagen. Och ett samhälle där all mänsklig kontakt effektiviseras bort är ett öppet mål för den ensamhetspandemi som drabbat väst. För när vi inte längre orkar säga hej till pizzabagaren, då finns inget socialt kitt att tala om.
Bristen på kontakt människor emellan har länge varit på tapeten och det har även den nya regeringen noterat. Därför lägger man 300 miljoner kronor per år på en så kallad gemensamhetssatsning. I den ingår en nationell kartläggning av problemet, resurser till idrottsrörelsen och pensionärsorganisationer, samt förebyggande hälsosamtal för äldre (DN 1/11).
Det är utmärkt att toppolitikerna inte bara hänger sig åt materiella frågor, utan också existentiella. Men det är högst tveksamt om socialminister Jakob Forssmed (KD) har de verktyg som krävs. Han står nämligen inför en livsfarlig kombination: entreprenörer förblindade av teknikoptimism, bekvämlighetens tyranni och ett civilsamhälle på dekis. Då riskerar politiska punktinsatser bli ett uttryck för fåfänga förhoppningar och inget annat.
