Regissören Stephen Langridges tolkningar av de fyra operorna Rhenguldet, Valkyrian, Siegfried och Ragnarök har tidigare presenterats som ett försök att läsa Nibelungens ring utifrån ekologiska perspektiv, med ett slags hållbarhetskoncept på det storslagna medeltidsdramat. Frågan är: räcker detta för att skapa en Wagneruppdatering som håller i den internationella konkurrensen och som erbjuder något nytt och oväntat?
LÄS MER:Operan visar bästa publiksiffrorna på 21 år
Det finns ett antal risknivåer som är svåra att bortse ifrån. En har att göra med Stephen Langridges dubbla roller som regissör och Göteborgsoperans konstnärlige ledare. Det rör sig om två olika sorters örnblickar, båda lika nödvändiga, men hotar de inte att skymma varandras synfält? Därtill följer alla de konstnärliga utmaningarna: Hur går man tillväga för att göra Wagner angelägen i vår tid, med perspektiv som problematiserar och förhöjer, utan att gömma undan de ideologiska och estetiska tveksamheterna (antisemitismen, självförhärligandet, det överhettade känslospelet)?
Det jag är mest nyfiken på i det nya säsongsprogrammet 2018/19 är David Radoks dubbeluppsättning av Bohuslav Martinus Nyckeln till drömmarna och Francis Poulencs Vox Humana. Det skulle kunna bli en lika logisk som hallucinatorisk fortsättning av den succéartade korsläsningen av Riddar Blåskäggs borg och Erwartung häromåret, denna gången med Kerstin Avemo och Michael Weinius i de bärande rollerna. Det rör sig om musik från mitten av 1900-talet, två verk som skildrar en ambivalens i både tidsandan och det mänskliga psyket.
Med Radoks skarpa regiblick kan det bli en språngbräda till vår egen tids motsägelsefullhet och spänningstillstånd. Kort sagt: angelägen operakonst. Ett annat utropstecken är förstås det konsertantauruppförandet av Elfrida Andrées helaftonsopera Fritiofs saga från 1898. Det är onekligen en sensation att denna musik nu får ljuda i sin helhet, 121 år efter att den skrevs.
Den stora musikalsatsningen, Disneys Ringaren i Notre Dame, blir säkert en uppseendeväckande föreställning med mastodonteffekter av alla det slag. Men min reflektion går tillbaka till Wagnerprojektet. Tänk om det hade presenterats på samma sätt: Disneys Nibelungens ring? Här finns något utmanande som skulle kunna vända upp och ned på klichéerna. På en och samma gång kommersialisera uttrycket och göra det mer oförutsägbart och fantasieggande. Pengarnas roll i dramat skulle tränga sig på och overklighetsaspekterna bli ordentligt understrukna.
LÄS MER:Utmaningen blir att bygga vidare
LÄS MER:Operans vägval avgörs i vimlet av arior
LÄS MER:Utmaningen blir att bygga vidare
