Det var naturligtvis bara en tidsfråga innan ”The crown” skulle kännas mer som en tv-såpa än en lyxig historielektion.
Prinsessan Diana tycks helt enkelt ha den effekten på institutioner. Hennes tid som ingift förvandlade på många sätt den brittiska monarkin till en sorts kuliss i hennes eget drama. Ett skådespel som i grund och botten utgjordes av samma beståndsdelar som vilken ödestragedi som helst: kollisionen mellan tider och traditioner, rivaliserande värderingssystem, slitningen mellan plikt och egennytta.
Det är på många sätt hit som de tidigare fem säsongerna i ”The crown” hela tiden har lett. I en snabbt föränderlig värld, där värden omförhandlas och demokratiseringen formulerar om samhället i grunden, kastas till slut också den konstitutionella garanten för kontinuitet, kungahuset, in i omvälvningarna. Det kan, i ett så stelbent och traditionsmedvetet system som det brittiska, inte sluta i annat än katastrof.
Handlingen i ”The crown” försköts således redan i sin femte säsong från drottning Elizabeth till Diana, the queen of hearts. Nu dominerar svärdottern rubbet. De fyra första avsnitten i den avslutande säsongen – de resterande sex släpps i mitten av december – handlar mer eller mindre enbart om Diana och utspelar sig under de sista veckorna av hennes liv.
Det har skrivits böcker, det har lanserats konspirationsteorier, det har gjorts en rad mycket dåliga tv-filmer. Finns det ens någonting nytt att säga?
Den som känner viss matthet inför detta är ursäktad. Få perioder är så grundligt utforskade, sönderanalyserade och omdebatterade som prinsessan Dianas svanesång. Det har skrivits böcker, det har lanserats konspirationsteorier, det har gjorts en rad mycket dåliga tv-filmer. Finns det ens någonting nytt att säga?
Både ja och nej, visar det sig i ”The crown”. Förvisso går det att argumentera för att Diana inte var så intressant i egen rätt, inte som person. Att det väsentliga var det som allmänheten tolkade in i henne och som hon så småningom kom att symbolisera – individens självständighetsanspråk i en repressiv, konservativ miljö. Kravet att formulera sig själv, inte minst som kvinna, i ett samhälle som vill förpassa henne till rollen som passivt kuttersmycke.
Men om tidigare skildringar av Diana – inte minst i den dåvarande veckopressen – antingen utmålat henne som den nya tidens kvinna eller som en neurotisk och sensationslysten narcissist landar Elizabeth Debickis porträtt i ”The crown” någonstans i ett magnetiskt mitt emellan.
Kanske är serieskaparen Peter Morgan bara uttömd vid det här laget, kanske berättade han allt av värde redan i filmen ”The queen” från 2006
Å ena sidan en knipslug mediemanipulatör som bjussar paparazzifotograferna på baddräktsbilder i Saint-Tropez för att hämnas på prins Charles flamma Camilla Parker-Bowles. Å andra sidan de mer allmängiltiga dragen som mor och lite vilsegången människa i livet. Under den femte säsongen påminde Elizabeth Debickis gestaltning mer om en imitation av Diana än en psykologisk studie, ett knippe perfekt efterhärmade gester och blickar under lugg. Här djupnar gestaltningen något. Den stundande tragedin hänger som ett regnmoln över hennes Diana, varenda avstickare i franska och monegaskiska badorter ter sig som ytterligare ett betydelsemättat steg i en Golgatavandring mot mediekulturens korsfästelse av henne.
Problemet är snarare – vilket faktiskt är förvånande, med tanke på ”The crowns” genomgående höga kvalitet – manus. Kanske är serieskaparen Peter Morgan bara uttömd vid det här laget, kanske berättade han allt av värde redan i filmen ”The queen” från 2006, som skildrade ungefär samma händelser.
För här finns flera ögonblick som landar i det rent kitschiga, i en klumpig dramaturgi med vidhängande psykologisk banalisering och jolmig dialog, som kunde vara hämtade ur vilken amerikansk eftermiddagssåpa som helst.
Om det hade slutat här vore det en snöplig avrundning av en av tidernas lödigaste, lyxigaste och mest påkostade tv-serier. Men sex avsnitt återstår alltså.
Det gäller i synnerhet en central och kammarspelsanstruken scen mellan Dodi Fayed (Khalid Abdallah) och Diana, minuterna innan de kliver in i den bil som snart ska krascha vid Pont d’Alma i Paris, och där alla demoner ska drivas ut på en och samma gång. För här är det som om paret inte tilläts lämna livet utan att ha gjort upp med det först, som om de måste lära sig en sista jordisk läxa innan de blir ett med sina helgonglorior. Man bara väntar på att prästpappan i tv-serien ”Sjunde himlen” ska komma in och leverera en av sina moralkakor.
Om det hade slutat här vore det en snöplig avrundning av en av tidernas lödigaste, lyxigaste och mest påkostade tv-serier. Men sex avsnitt återstår alltså. Man kan bara hoppas på att fokus återigen hamnar på seriens verkligt intressanta figur: drottning Elizabeth.
Med tanke på den påverkan som Diana haft också på bilden av den efterlevande kungafamiljen ska man dock inte vara alltför säker på det.
Läs mer av Johan Hilton i GP Kultur:
LÄS MER:Sista säsongen av "The Crown" sågas i England
LÄS MER:Får man fira Pride på Chalmers i fortsättningen?
LÄS MER:Låtsas inte som att Sverige alltid varit ett homoparadis
LÄS MER:Rasismen gör att jag inte kan släppa Scorseses nya film
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
