Jag kom ut alldeles omtumlad av Martin Scorseses senaste film på bio, ”Killers of the flower moon”. Vanligtvis brukar jag ha ganska svårt för hans oändliga uppvisningar i italoamerikansk gangstermachismo. Men dessa närmare fyra timmar om seriemorden på uramerikaner från osagecommunityt i den amerikanska mellanvästern på 1920-talet kändes förvånansvärt korta.
Det har dels med filmens verklighetsbakgrund att göra, dels med den raffinerade berättarstilen: den egendomliga kyligheten, där rollgalleriet förblir lika gåtfullt som undflyende. Det gör att "Killers of the flower moon” närmast ter sig som en studie av kolonialismens mörka hjärta, en replik på Jungs berömda tes om att ”sentimentaliteten är brutalitetens överbyggnad.”
För här talar de flesta, inte minst de värsta slaktarna, varmt och fromt om Gud, familjen och Amerika – och är förmodligen helt uppriktiga. Det är landsbygdsmiljö i gyllene eftermiddagsljus, fryntliga samtal över middagsgroggen, tänkvärda bibelcitat. Samtidigt som man mellan skål och vägg beställer nya mord på de män, kvinnor och barn i osagestammen som står i vägen för profiten.
I ”Killers of the flower moon” finns hela tiden en hinna mellan den vita befolkningen och urinvånarna från osagestammen
Det är just den paradoxen som gör ”Killers of the flower moon” så oerhört obehaglig, känslan av grannsämja och borgerlig dygdighet mitt i ondskan. Här skildras ett samhälle där den etniska uppdelningen är så införlivad i självförståelsen att den blivit självklar. Osagebefolkningen i filmen må ha hittat olja på sitt reservatsområde och därmed gjort en materiell klassresa uppåt, kunnat leva som övre medelklass och åtminstone formellt göra entré i de rum som tidigare hållits stängda för dem. Men hierarkierna rubbas inte.
I ”Killers of the flower moon” finns hela tiden en hinna mellan den vita befolkningen och urinvånarna från osagestammen. En civiliserat nedlåtande ton, en överseende inställning till osagernas anspråk på samhället, en sorts beräknande medvetenhet om att minoritetens stund i solen ändå snart kommer att vara över.
Det gör att man redan i inledningsscenen lämnas med en vag, men stigande oro över vad stadens övre lager faktiskt har för planer för urinvånarna. För det är alldeles uppenbart att samhällsomdanarna här är in it for the long game. Hjärnan bakom morden som snart ska följa, boskapshandlaren William Hale, ser till och med till att skapa släktband till osagerna. Hans systerson Ernest anmodas gifta in sig i en av de rika familjerna och därefter långsamt förgifta sin fru, för att komma över arvet.
Men det är också en djupt omskakande bild av en kultur där rasismen och avhumaniseringen är en självklar del
I några av filmens skevaste scener pysslar Ernest om sin fru med stor omsorg, söker tröst hos henne, uppenbarligen förtvivlad över hennes tillstånd – samtidigt som det är han som bär ansvaret för det. Det är en man sliten mellan sina samhälleliga uppgifter. Att å ena sidan älska och vårda sin hustru. Att å den andra axla den vite mannens börda och utrota varenda jävel, för att tala med Rudyard Kipling och Sven Lindqvist.
Det är både komplext och satiriskt, närmast marxistiskt i sin krassa syn på kolonialism, materiella drivkrafter och egenintresse, sådana svarta ironier som Bertolt Brecht brukade skriva. Ett slags oväntat möte mellan ”Staden Mahagonnys uppgång och fall” och ”There will be blood”.
Men det är också en djupt omskakande bild av en kultur där rasismen och avhumaniseringen är en självklar del av överenskommelsen människor emellan, där den har inlemmats i själva samhällskontraktet. Och där man kan utföra de människovidrigaste handlingar i skydd av ett respektabelt yttre och så länge man bara uttalar sina avsikter till hälften.
Det är just det senare som gjort att jag inte kunnat släppa ”Killers of the flower moon”. Jag tänker på den hela tiden.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Därför vill SD slakta Borås stadsteater
LÄS MER:Vi måste våga börja tvivla på det vi tror oss veta
LÄS MER:I ”Tillsammans 99” återstår bara käbblet och bakfyllan
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
