Då och då uppstår oväntade ögonblick som förändrar förutsättningarna för ett skeende. Som här, i inledningssatsen av Sibelius violinkonsert. Plötsligt, mitt i ett avslut, råkar dirigenten Santtu-Matias Rouvali slå dirigentpinnen i en av mikrofonerna så att den går av på mitten och flyger i en båge, rätt över orkestern. Spelet fortsätter som förut, med en av solisten Valeriy Sokolovs solokadenser. Men det är ändå som om en spricka hade öppnat sig. En klyvnad mitt i det romantiskt överladdade.
Verket, komponerat sommaren 1903, hör till den romantiska repertoarens mest expressiva och den ukrainske violinisten Valeriy Sokolov har ett påtagligt patos i friläggningen av de tekniskt svårbemästrade passagerna. Det akrobatiska imponerar förstås, men också energinivåerna i spelet, den fullödiga tonbildningen, de långa bågarna.
Men det råder en märklig obalans mellan solist och orkester. Några av orkesterinsatserna blir alldeles för starka, som om de vore feldimensionerade, och effekten blir en sorts övertändning. Kraftsamling och sedan ännu mer kraftsamling, på ett sätt som tar udden av de lyriska dimensionerna. Det blir i någon mening irrelevant musik, som om verkets enda syfte vore att upprätthålla en förlegad heroisk estetik.
Det akrobatiska imponerar förstås, men också energinivåerna i spelet, den fullödiga tonbildningen, de långa bågarna.
I jämförelse gör tolkningen av Berlioz ”Symphonie fantastique” ett betydligt mer balanserat intryck. Detta är ju ett verk som i hög grad bygger på frigörande urladdningar, framförallt i de avslutande satserna med marschen till avrättningsplatsen, opiumruset och häxsabbaten. Men i Rouvalis version hör man också det speciella förhållandet till Beethovens musik, hur Berlioz för vidare arvet efter de sjätte och sjunde symfonierna. Berlioz symfoni uruppfördes i Paris under revolutionsåret 1830, tre år efter Beethovens död, och klassicismen lever kvar just som ett balanstänkande, en bländande instrumentationskonst.
Här finns en helt annan skärpa i spelet, en lätthet i anslagen som får tonerna att andas och befinna sig ute i det fria, precis som i Beethovens pastoralsymfoni. I förhållandet mellan träblåset och resten av orkestern kan melodierna flyga högt över trädtopparna och det musikaliska landskapet öppnar sig för lyssnaren. Det är verkligen fint spelat.
Läs mer på GP kultur:
LÄS MER:Recension: ”Boris Christ” med Norrbotten Neo
LÄS MER:Recension: ”Mad Songs” på Göteborgs konserthus
LÄS MER:Recension: Nina Stemme med GSO
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
