"Den ryska revolutionen var en händelse av gigantiska mått. Det var en kontinentalrörelse som kastade ner en jättelik och högt utvecklad civilisation i Hades djup."
Författaren Michail Zygar skräder inte orden när han efter 600 intensiva sidor sammanfattar de drygt två decennier som avhandlas i Imperiet måste dö – de som slutar med bolsjevikernas maktövertagande hösten 1917. Och nog får man ge honom rätt, även om man inte instämmer i påståendet att det är den största katastrof människan har orsakat. Det senare ska nog, liksom Imperiet måste dö i övrigt, tolkas som en motvikt till den glömska och historieretuschering som präglar dagens Ryssland. Inte för inte har en Pussy Riot-medlem skrivit vitsord på bokpärmen.
LÄS MER:Liv i skuggan av Hitler och Stalin
Zygar är också mer journalist än historiker. Hans förra bok Männen i Kreml är en initierad inblick i hur makten i dagens Ryssland ser ut. Angreppssättet på tiden kring förra sekelskiftet är likartad. Tsarerna och hovet, konstnärerna och deras älskare samt de intellektuella och dissidenterna har mejslats fram genom brev, dagböcker och memoarer. Fördelen är att berättelsen blir personlig och ger inblickar i dagliga skeenden istället för historiebokens backspegel. Så syns det hur makt och hierarkier föder rädsla och taffliga misstag som ackumuleras till katastrofer likt det imperialistiska rysk-japanska kriget 1904. Nackdelen är att Imperiet måste dö blir löjligt namntät. Här ska Romanov-familjens släktled in tillsammans med varje revolutionär. Och dessa hade ju, som Vladimir Uljanov innan han blev Lenin, minst tre smeknamn och täcknamn var.
Det är speciellt decenniet mellan den blodiga söndagen 1905, då trupper öppnar eld mot en demonstration ledd av prästen Georgij Gapon, och första världskrigets utbrott som är fascinerande. En konstnärligt sprudlande tid med namn som Stanislavskij, Gorkij och Majakovskij. Baletten Våroffer får skandalpremiär i Paris 1913 – ett kulturögonblick vars senare motsvarighet kanske är när Bob Dylan blir utbuad 1966.
Ortodox tro och statlig makt
Inflytande hamnar hos religiösa fanatiker som Rasputin. Ortodox tro och statlig makt knyts samman. Kretsarnas ohälsa och maktgalenskap bidrar till att stoppa reformer som kunde ha lett till en rimligare utveckling. Tiotusentals ryssar emigrerar till Tyskland, Schweiz och Frankrike. Detta Lill-Ryssland får stor betydelse. Men det innebär samtidigt att politiska krafter, som Lenins kretsar, efter 15 år i exil tappar kontakt med vad folket talar om och tycker. Dissidenterna förlitar sig allt mer på sina egna åsikter och utan markkontakt blir de isolerade och extrema. Det är en orsak till den katastrof och det svek mot folket som revolutionen kommer att innebära.
LÄS MER:Europas överlevare
Här görs återkommande jämförelser mellan då och nu, utan att det skrivs läsaren på näsan. Som hur den tredje generationens ryska köpmannaklass på 1800-talet kan jämföras med dagens saudiska prinsar. De är svinrika, lever internationella liv och gillar västerländsk populärkultur. Fast de måste ge sken av att respektera urgamla traditioner och dogmen om tsarmaktens gudomliga ursprung. Flera av dem kommer att finansiera den terror som riktas mot imperiet, men även teatrar, tidningar och kulturliv. Under ytan finns den gamla adeln, och här pyr nationalism, antisemitism och krigshets.
Förtjänsten är insikten att just den här revolutionen och dess följder inte var den enda möjliga utgången av de omtumlande åren. Och om det inte vore för en sak så skulle Imperiet måste dö med sin personliga syn på institutioner, makt och drivkrafter kunna jämföras med hur mästerligt David Simon fångade samhället i tv-serien The Wire. Dessvärre, och ironin i detta är lika tjock som Zygars bok, så lämnas läsaren utan större förståelse för fattiga människors liv. Det är ju uppenbart att arbetare inte hade det bra. Villkoren för dem och meniga soldater nämns. Men med tanke på den emfas författaren lägger vid att det är de extrema skillnaderna i pengar och utbildning som leder till instabiliteten, så hade detta förtjänat lika utförlig beskrivning som det babyloniska lyxlivet i tsarleden. Och nog skulle jag för en gång skull vilja veta mer om böndernas syn på jordreformer, inte bara vad en snarstucken sekterist som Lenin kokade ihop i exil.
LÄS MER:Stimulerande men deprimerande om EU
Men kanske är även detta fokus i Imperiet måste dö, trots de helt förändrade samhällsvillkoren, talande för vår tid. Verklig förståelse till varför folk i dagens val revolterar genom att rösta på populister ges ju knappast genom att följa Donald Trumps twittrande och förmögna kändisars Instagramkonton. Eller för den delen genom skvallertyngd bevakning av vad en feodal klubb underordnad svenska hovet pysslar med.
