I en tid av snabb utveckling förändras också förståelsen av historien. Ingmar Karlssons nyutkomna bok De små folkens historia. Minoriteter i Europa är en intressant och viktig uppdatering av hans ögonöppnande bok Europas styvbarn. Minoritetsfolk utan egen stat. från 2003.
Förordet andas optimism: de senaste decennierna har enligt författaren medfört en allt ljusare situation för många av Europas tidigare hotade minoriteter. I enlighet med EU:s motto "Enhet i mångfald" har deras språk och kultur inte bara i ord utan också genom praktiska åtgärder främjats och skyddats. En lista med "sevärda Youtube-klipp" erbjuder läsaren möjligheter att bevittna hur bokens minoriteter vårdar sina traditioner, och understryker samtidigt författarens tes om att såväl internet som den allt snabbare globaliseringen har bidragit till att öka intresset för historiska och etniska rötter.
Ingmar Karlsson är en sällsynt skicklig berättare, som på ett pedagogiskt och inspirerande sätt levererar historiska exposéer, politiska problemställningar och etnografisk kuriosa angående små folk som alla saknar en egen stat, men lever vidare som minoriteter i dagens europeiska nationalstater: friserna vid Nordsjöns kust, invånarna på de brittiska kanalöarna, elsassare, bretoner och korsikaner, Norditaliens landiner, furlaner och cimbrer. Och längre österut: liver, karaimer och kasjuber i Baltikum och Polen, och rutener, huzuler, bojker och lemker i de minoritetsrika gränsområden som tillhör dagens Ukraina, Rumänien, Slovakien och Polen.
Som stötdämpare eller kilar, utträngda eller intränglingar i Europas mellanrum och marginaler, har de under århundraden bidragit till Europas historia.
Deras öden har i hög grad påverkats av de båda världskrigen och efterföljande gränsdragningar. De har splittrats mellan olika nationalstater och bytt land utan att flytta. De har utnyttjats, undertryckts och definierats på olika vis av olika herrefolk och ideologiska system. Tvång och assimilation har hotat deras gemensamma språk.
I en tid när traditioner kan förvandlas till folklore, skrönor och slagträn och identitetsskapandet ömsevis är en kollektiv eller statlig angelägenhet och ett individuellt sökande efter personliga rötter i ett historiskt töcken, och i bägge fallen ofta kombineras med en enveten strävan att definiera vilka som är »de andra«, tydliggör Karlssons berättelser om minoriteterna en rad aktuella frågeställningar, som handlar om nationalism, mångfald, kultur, språk, tillhörighet och främlingskap.
Ingmar Karlssons innehållsrika bok ger en viktig påminnelse om minoritetsfolkens hemortsrätt. Men hans optimism beträffande att en renässans för deras språk och kulturer skulle skydda dem nu och i framtiden vågar jag inte riktigt dela.
Den brännande, ständigt aktuella fråga som återstår är: Hur skall vi kunna leva tillsammans, och våga tolerera allas rätt att definiera sin egen identitet?
