Inmålad i Skriets ångestböljande landskap med de blodröda molnen gäspar Martin Kellermans seriefigur Rocky uttråkat. Sådant är omslaget till en sen samlingsvolym (nummer 28). Kul, men också en slug och oroande samtidskommentar. Nu när Steffen Kvernelands mäktiga serieroman Munch ligger i mitt knä i svensk översättning misstänker jag att det dessutom är en ironisk hälsning till den norske kollegan.
Serieroman, om man inte föredrar begreppet grafisk roman, i det här fallet då snarare grafisk biografi. Genren är inte ny. Men dynamiken, omfånget och den vilda stilblandningen – vilda men behärskade – gör den här volymen unik. Inte så att Kverneland hänger sig åt fantasier, tvärtom.
Skildringen av Munch och hans värld återges helt och hållet genom citat från brev och andra samtida källor, interfolierade med scener där Kverneland själv och kompisen Lars Fiske kommenterar skeendet. De verkar för övrigt supa i kapp med huvudfigurerna. Det blir grabbigt på två parallella tidsplan och 1800-talets blandning av demonisering och förakt vad Kvinnan anbelangar tillrättaläggs inte genom nutida, förnuftiga kommentarer. Plågan och brutaliteten serveras ofiltrerad. Att Kverneland inte ser sig föranledd att i sidorepliker ta avstånd från till exempel Strindbergs eller den polske författaren Przybyszewskis kvinnosyn kanske kan uppröra men känns konstnärligt relevant.
Självfallet får projektet paradoxala följder: Munch som i bild ville skildra sitt liv får här sitt liv skildrat i helt andra bilder av en annan konstnär. Perspektivet växlar, från det mer distanserat biografiska, med Munchs bilder varligt parafraserade i handlingen, till det inkännande, subjektiva. Men inte heller då härmar Kverneland de slingrande linjerna i Munchs träsnitt och koppargrafik. I stället spränger en hektisk, virvlande kubism rummet och själen i bitar. Här firar Kverneland triumfer inte minst med Strindbergs ansikte och gestalt. Men på nästa sida kan stilnivån åter vara en annan. Jag har en favorit på sidan 203, en parafras på Munchs litografiska självporträtt med skelettarm, där originalet smälter samman med Kvernelands mer karikatyrartade bild av konstnären (jättelik haka). Men bara nästan. I glappet mellan en kanske omedvetet narcissistisk självbild och en mer cyniskt stiliserad karikatyr kan inte annat än en hal ironi sippra in.
Edvard Munch var själv en tidig serietecknare, föreslår Kverneland i ett samtal med Fiske, och hänvisar till ”den illustrerade dagboken” från 1880-talet där orden samspelade med bild. Här såddes fröet till många av de mest kända målningarna. En intressant reflektion, men knappast behövlig som ursäkt för det ambitiösa men kanske i ett fåtals ögon respektlösa tilltaget (arbetet på Munch tog åtta år). Formen är ny men känner man till Munchs biografi är förstås det mesta bekant: sjukdomens ständiga närvaro, den döda modern, den döende systern, den sorgtyngde och bibelläsande fadern, bohemernas ständiga skärmytslingar med ”borgarna” i Kristiania, som Oslo då hette. Tyngdpunkten ligger på åren i Berlin, där Munch gjorde skandalsuccé och umgicks med kultureliten på krogen Zum schwarzen ferkel: Strindberg, Przybyszewski, Holger Drachmann, Christian Krogh, Richard Dehmel. Kvinnorna är få och viktiga bara som föremål för kärlek och svartsjuka. Några år senare blev den med tiden svårt alkoholiserade Munch avgiftad och flyttade hem. De sista decennierna var i yttre bemärkelse relativt händelselösa men Munch förblev lika produktiv. Att det inte är den fasen som i första hand lockar en serietecknare är förståeligt.
I Norge kom Munch ut 2013, den har vunnit priser och översätts till flera språk. Det är den väl värd. Själv är jag imponerad, men tycker jag egentligen om den?
Munch har dragits några varv på sistone, men det är inte det. Eller jo förresten: det biografiska, om också drastiskt och varierat framställt, snävar in verket till en rätt så liten värld som dessutom i många aspekter känns unken, helt passé. Ändå är Munchs bildkonst märkvärdigt levande, fräsch, i all sin ojämnhet evigt ung.
Lika gärna som jag föreställer mig Kverneland och Fiske som sitter på krogen och snackar Munch föreställer jag mig en sextonårig japansk flicka på Munchmuseet. Och att hon finns det vet jag, men kanske inte varje dag.
Ämnet
Steffen Kvernelands mäktiga serieroman Munch som kom ut i Norge 2013 har vunnit priser och översätts till flera språk. Det är den väl värd tycker Mikael Olofsson. Men tycker han egentligen om den?
Skribenten
Mikael Olofsson är konstkritiker och konstnär. Medverkar regelbundet på GP kultur och skrev senast om utställningen med Diego Velázquez på Grand Palais i Paris.
