Andrea Lundgren: Recension: ”Kvinna utan mask” av Hanne-Vibeke Holst

Danska skulptören Sonja Ferlov Mancoba levde konstnärsliv i Paris under den tyska ockupationen. Som tidsdokument är romanen om henne både underhållande och informativ – men inget för en läsare med estetiska anspråk, skriver GP:s Andrea Lundgren.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Den danska författaren Hanne-Vibeke Holst (född 1959) har sedan debuten för drygt 40 år sedan skrivit romaner, barnböcker och dramatik. I Sverige har hon fått mest uppmärksamhet för sina romaner om dansk inrikespolitik; exempelvis ”Kronprinsessan” som filmatiserades av SVT. 2017 kom den fiktiva pandemiskildringen ”Som pesten”, en bok som fick många läsare under verklighetens covid-19.

Nu har Holst skrivit en ny bok, denna gång i den populära kategorin exofiktion, , det vill säga biografiska romaner. Välskrivna exempel är ”Eufori” av Elin Cullhed om Sylvia Plath och ”Drömfakulteten” av Sara Stridsberg om Valerie Solanas. Holst har även hon valt att skildra en kvinnlig konstnär, den danska abstrakta skulptrisen Sonja Ferlov Mancoba (1911–1984).

ANNONS

Den digra romanen, i duglig översättning av Djordje Zarkovic, är på närmare 500 sidor och har på svenska fått den själlösa titeln ”Kvinna utan mask” (det danska originalet ”Kriger uden maske” är dock inte mycket bättre). Holst har valt att fokusera på Sonjas formativa år i trettiotalets Köpenhamn, arbetsresorna till Bornholm och konstnärslivet i Paris under den tyska ockupationen fram till befrielsen 1944.

Arton år gammal trotsar Sonja sin mors vilja och börjar på Konstakademin i danska huvudstaden, där blir hon snabbt en del av en grupp unga surrealister som liknar den borgerliga kulturen vid ett begravningståg och själva ägnar sig åt en lekfullt associativ flödesteknik. I många år är hon dödligt förälskad i den gäckande virtuosen Richard S. Mortensen och hans ”mångtydiga leende” men får också en vän för livet i den mjuka Eljer Bille.

Som tidsdokument är romanen både underhållande och informativ. Holst stressar inte, fokuserar på relationerna mellan de unga konstnärerna i gruppen och verkar njuta av att få med sin detaljerade research: Sonja läser ”Filmjournalen” och ser ”Blå ängeln” med Marlene Dietrich på bio, sminkar sig som Asta Nielsen, övar på nymodigheten foxtrot ...

detta är inte en bok man läser för att njuta av stilen. Den bör hellre läsas om man intresserar sig för tidsepoken och Sonjas livsöde.

Som fiktion blir det, som så ofta med historiska skildringar, väl redovisande. I synnerhet då varje ny term kursiveras som om det rörde sig om en lärobok och inte en roman. Det haglar utropstecken, en mening kan se ut så här: ”Jamen precis! utbrister Bille ivrigt.” Holst lastar gärna på med både sägeverb och adverb, vilket tyvärr gör prosan lite teatral.

ANNONS

Men detta är inte en bok man läser för att njuta av stilen. Den bör hellre läsas om man intresserar sig för tidsepoken och Sonjas livsöde. Den drivs framåt av handling, dialog och temat kvinnligt konstnär i mellankrigstid, med alla svårigheter detta för med sig. Inga preventivmedel, utbredd misogyni och försörjningsproblem. Om inte Sonjas älskade pappa varit välbeställd parfymör, hade det inte gått.

Holsts utdragna skildring av Sonjas kamp mot sitt konstnärliga självförtroende är intressant att få ta del av. Först när hon efter många, långa år av slit ger upp måleriet och börjar skulptera upplever hon en förlösning. Likaså när hon i Paris träffar den sydafrikanska konstnären Ernest Mancoba. Hans tankar om konst som gemenskapsfrämjande och konstnären som tjänare blir ögonöppnande för Sonja. De gifter sig under den dramatiska tid han hålls i tyskt förvar.

Deras långa samtal om konst och rasism är bokens stora behållning. För romanen växer successivt, karaktärerna blir så småningom levande och Holst är stabil och följsam när hon bygger sin värld. En viktig utgångspunkt har enligt intervjuer varit breven den verkliga Sonja skrev. Under läsningen är det också ett nöje att googla fram hennes konstverk och foton på de verkliga personer som omskrivs i boken.

ANNONS

Ingen sensation alltså, men för en läsare utan estetiska anspråk är ”Kvinna utan mask” en trivsam, väl tilltagen roman om ett händelsefullt konstnärsliv.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Den fördömda flickan” av Beatrice Salvioni

LÄS MER:Recension: ”Troll” av Rasmus Daugbjerg

LÄS MER:"Här finns alla ingredienser till en Hollywood-film"

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS