Vad behövs för att vinna ett krig? Vapen och ammunition, förstås. Därtill soldater och skickliga strateger. Men allt kött, krut och stål är ingenting om inte de som håller i gevären tror på det de gör och om civilbefolkningen tappar tron på krigets mening.
Moralen är ryggraden som håller ihop ett krigförande land. Att försöka knäcka den är avgörande för alla som vill få till en långvarig fred.
Det gäller i dag, i det utdragna kriget mellan Ryssland och Ukraina – men det är också en historisk sanning. Just detta vill den brittiske journalisten Peter Pomerantsev göra oss uppmärksamma på. Han har lagt stora delar av sin karriär på att skriva om propagandans effekter, inte minst med fokus på hur Putins Ryssland lyckats manipulera sin befolkning till passivitet.
I nyligen utkomna och mycket läsvärda “How to win an information war: The propagandist who outwitted Hitler” riktar han blicken bakåt med en tydlig förhoppning: att vi kanske, faktiskt, kan lära av det förflutna.
Boken kretsar kring den brittiske rumlaren, journalisten och propagandisten Sefton Delmer och hans insatser för att underminera det tyska folkets tro på nazismen. Under nästan hela andra världskriget ledde han en egen division inom den brittiska underrättelsetjänsten för att sprida så kallad “svart propaganda”. Från ett hus på den engelska landsbygden skapade han och en rad andra kreativa själar, ihop med tyska krigsfångar och avhoppare, radioprogram som sändes över Tredje riket i syfte att skapa splittring och kaos.
Delmers strategi skilde sig mycket från den då etablerade synen på propaganda. Storbritannien ansträngde sig i sina radioutsändningar i Tyskland för att få människor att överge nazismen och i stället gå över i aktivt motstånd. Delmer tänkte annorlunda. Hans mål var inte att sprida demokratins budskap. Det var att nå “schweinehunden” (ett tyskt uttryck som direkt översatt blir “grishunden”) inom den tyske mannen.
Snarare än att vädja till människans bästa sidor vände han sig till de sämsta. Kanske skulle det gå lättare, tänkte han, att få tyskarna att tvivla på nazismen om man inte samtidigt envisades med att omvända dem till att älska liberalism.
Vad är det egentligen för sorts person som lyckas koka ihop så intrikata omoraliska sätt att störa ut fienden?
Resultatet blev den obscena, grova och mycket populära radiosändningen “Gustav Siegfried Eins”. I den uppträdde den uppdiktade karaktären “Der Chef”, en burdus och rå preussisk officer av gamla skolan. En man som älskade Tyskland lika mycket som alla andra, inte drog sig för att dra till med antisemitisk dynga (bland annat kallades Churchill för ett judiskt svin) men som framför allt, och detta var viktigt, hatade nazistpartiet.
Hitler var det för all del inget fel på, menade han, desto värre ställt var det med resten av medlemmarna. I sändning efter sändning spred Der Chef sanna och osanna rykten om nazikadern. Budskapet var utformat för att slå split: medan hederliga tyska män dog på fältet frossade partisterna i nödransoner, försnillade pengar och hängav sig åt sadistiska orgier. Inte minst det senare beskrevs i utförlig detalj.
Propaganda som sprider slask, snusk och inte ens aktivt försöker sprida demokrati utan bara förvrida en regim inifrån. Genialiskt? Diaboliskt? Både och?
Delmer själv var osäker. Pomerantsev berättar att propagandisten, under nedtecknandet av sin självbiografi, hade väldigt svårt att vara stolt över sitt värv. Var han en “snällis” frågar hans dotter. “Nej, jag var nog mer av en ‘dumming’” svarar han. För visst, kanske hade han bidragit till att påverka den tyska opinionen, men han hade också skapat myter som levde vidare efter krigsslutet. Inte minst idén om den “goda tyska militären” och de “dumma nazisterna”, en föreställning om nazisterna som “de andra” som fortfarande har bäring i tysk kultur.
Ukraina-bördige Peter Pomerantsev anstränger sig för att utmåla Delmer i någorlunda ljusa färger. Hans ärende är nämligen inte bara att berätta en spännande historia (även om det faktiskt hade räckt). Precis som i hans tidigare böcker vill han bredda bilden av vad propaganda egentligen kan vara. Dels för att göra oss vaksamma men kanske framför allt för att hitta nya sätt att påverka den ryska befolkningen.
Därför är det viktigt för Pomerantsev att även försöka förstå mannen Delmer. Vad är det egentligen för sorts person som lyckas koka ihop så intrikata omoraliska sätt att störa ut fienden?
Ur ett researchperspektiv är denna del av boken Pomerantsevs svagaste punkt. Det är helt enkelt en nedkortad och omskriven version av Delmers egen självbiografi. Det må visserligen vara hänt, det är länge sedan den gick ur tryck. Försöket att nå kärnan är dessutom de roligaste partierna av “How to win an information war”.
Sefton Delmer levde nämligen ett helt osannolikt rafflande liv.
I en nyckelscen beskrivs hur han som ung pojke till en brittisk gästarbetare i Tyskland under första världskrigets början sögs upp av den eskalerande krigshetsen. Trots att Tyskland förklarade krig mot Storbritannien kunde han inte hjälpa det, propagandan var för lockande.
Efter att hans familj lyckats fly landet och han själv utbildat sig i England återvände Delmer som ung man åter till Tyskland, nu som utrikeskorrespondent. Som en av få journalister lyckades han få tillträde till det då långsamt framväxande nazistpartiet. Han bjöd partieliten på fest, stod på vänskaplig fot med Ernst Röhm, ledaren för nazisternas paramilitära organisation SA och lyckades på den vägen till och med, vid ett flertal tillfällen, träffa och intervjua Hitler.
Man måste tala grishundens eget språk.
I takt med att nazistpartiet växte i storlek blev situationen ohållbar. I Storbritannien var allt fler övertygade om att han var nazist – medan nazisterna å sin sida förutsatte att han var brittisk spion. 1933 fick han lämna landet, och ägnade resten av 30-talet åt att som utrikeskorrespondent bevaka en kontinent på väg mot världskrig. Bland annat genom att stå sida vid sida med Ernest Hemingway under spanska inbördeskriget.
Stark anhängare av demokrati, men samtidigt vän med nazister? Brittisk medborgare, men samtidigt uppslukad av tysk propaganda redan i unga år? Delmers karaktär, så tolkar jag Pomerantsev, visar på en person som tidigt nått en mycket avgörande insikt. Nämligen att alla människor, inklusive han själv, har en “schweinehund” inom sig. En som är mottaglig för det lumpna och ruttna. Och – när den väl är väckt räcker det inte att bara försöka övertala den med fina ord om demokrati. Man måste tala grishundens eget språk.
Pomerantsev skriver det inte rakt ut, men mellan raderna framgår det att han inte tror att ryssarna går att “omvända” till demokrater. Kanske behövs det inte heller för att fälla Putin-regimen. Den mycket “Der Chef”–liknande Jevgenij Prigozjin var för bara ett år sedan några kilometer från att, utan ett enda demokratiskt ben i kroppen, störta Putin från makten.
Det är krasst budskap. Men så lever vi också i krassa tider.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”The Soviet century” av Karl Schlögel och ”DDR bortom muren” av Katja Hoyer
LÄS MER:Recension: ”Minnen av kriget” av Nikolaj Nikulin
LÄS MER:Recension: ”Who’s afraid of gender?” av Judith Butler
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
