Björn Werner: Recension: ”Who’s afraid of gender?” av Judith Butler

Under måndagen börjar hbtqi-festivalen West Pride som i år utspelar sig mot bakgrund av den osedvanligt hätska transdebatten. Björn Werner läser queerfilosofen Judith Butler och tvingas konstatera att könsfrågan fått en hel värld att drabbas av hjärnspöken.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS

Det har gått en dryg månad sedan den stora debatten om könstillhörighetslagen rasade i Sverige. Blotta tanken på att människor själva utan knussel skulle få bestämma över sitt eget juridiska kön fick Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna att ställa sig utanför Tidöavtalet. Det sluggades hårt mot deras mer frisinnade samarbetspartners. Ett politiskt bråk som inte bara äventyrade det nya regeringssamarbetet och skapade djupa sprickor i det moderata partiet. Det rakt av skadade Ulf Kristerssons trovärdighet som statsminister.

Debaclet är symptomatiskt för tiden vi lever i. För bara några år sedan skulle det ha varit helt självklart att driva igenom lagstiftning som gör världen till en lite lättare plats för den lilla minoritet av befolkningen som inte identifierar sig med det kön de är födda till. Nu är det annorlunda.

ANNONS

Detta vill filosofiprofessorn Judith Butler uppmärksamma. Hens (hen identifierar sig som ickenbinär) nya “Who’s afraid of gender” är dels en kartläggning av den allt mer högljudda kritiken som riktas mot genusfrågor i allmänhet och rätten att välja vilket kön man definierar sig som i synnerhet. Dels en stridsskrift som uppmanar till motstånd mot vad hen menar är en framväxande global nyfascistisk ideologi.

Boken har av förklarliga skäl väckt uppmärksamhet i den anglofona världen. Butler är trots allt en av dem som världen har att tacka för att den de senaste decennierna blivit en mer inkluderande plats. Tro det eller ej, men före 90–talet var idén att ens medfödda kön (det man har mellan benen) inte nödvändigtvis innebar att man måste uppfylla alla könsroller (genus) något som var förpassat till universitet och riktigt inbitna feminister. Butler spelade en viktig roll i att ändra på det. Hens största verk “Gender trouble” som kom ut 1990 var avgörande för att popularisera tanken om genus som social konstruktion.

Inte ens det fysiska könet går alltså helt självklart att kategorisera i det ena eller andra

Sedan dess har mycket hänt. Undan för undan, generation för generation, har uppfattningen att könet inte ska avgöra vem man är eller tillåts vara som person blivit självklar för allt fler människor. En radikal frihetsreform som snabbt utvidgat möjligheten att som människa få bestämma över sitt eget liv.

ANNONS

Det är förstås inte bara Butlers tankar som åstadkommit detta. De har gått hand i hand med vetenskapliga och teknologiska landvinningar, som rent konkret gjort möjligheterna för personer som inte omfamnar en binär (manlig och kvinnlig) genusordning att leva sitt liv större.

Vetenskapen har för det första slagit fast att inte ens det fysiska könet är så svartvitt som många gör gällande. Hela 1,7 procent av alla som föds är så kallade “intersex” där personens kön antingen fysiskt, hormonellt eller genetiskt inte överensstämmer med en manlig eller kvinnlig kropp. Detta faktum har gett Butlers teoribildning ytterligare legitimitet. Inte ens det fysiska könet går alltså helt självklart att kategorisera i det ena eller andra. Precis som genus befinner sig det på en skala.

Möjligheten att genomföra kirurgiska ingrepp såväl som läkemedelsbehandlingar för att genomföra så kallad könsbejakande vård har också blivit allt mer avancerad.

Alla älskar inte denna utveckling.

Reaktionerna på könstillhörighetslagen i Sverige härom månaden skedde, som redan antytts, inte i ett vakuum. De är en del av ett mönster där olika krafter allt mer högljutt – och framgångsrikt – agiterar mot vad man kallar för en “genusideologi”.

Många av dessa röster tillhör mäktiga företrädare för den växande grupp inflytelserika politiker som ifrågasätter den nuvarande liberaldemokratiska ordningen i väst. Republikanska presidentkandidaten Donald Trump slänger sig gärna med transfientlig retorik. Han är i sällskap av andra statschefer, som Italiens Giorgia Meloni, Ungerns Viktor Orbán och Rysslands Vladimir Putin. Inte sällan riktas kritiken smart och direkt mot många människors största smärtpunkter. Det sägs att genusteori utgör ett hot mot familjen och – allra värst – barnen.

ANNONS

Samtidens allt hätskare tonläge sipprar in genom porerna också på mig

Detta är det som Judith Butler menar är en nyfascistisk våg. Men, kritiken mot genusfrågor kommer inte bara därifrån. Nuvarande påven Franciskus har jämfört genusteori med “en atombomb”. Harry Potters upphovsperson, J K Rowling, har de senaste åren blivit en så kallad “terf”, en alltmer eldfängd kritiker av transrättigheter. I Sverige har vänsterdebattören Kajsa Ekis Ekman axlat en liknande roll.

Vad är det egentligen som pågår?

Judith Butler menar att det hela handlar om hjärnspöken. Hen kallar det i sin bok för “fantasmer” och hänvisar till freudiansk teori och, ja, det kan hen väl få göra. I grund och botten är det ändå just hjärnspöken hen menar. Världen är ansatt av en lång rad högst verkliga problem: klimatförändringar, storkrig och stora ekonomiska orättvisor. Komplexa utmaningar som högerpopulister har svåra att bemöta.

Att i stället rikta uppmärksamheten mot en minoritet som kämpar för sin rätt att få leva sina egna liv och måla upp dem som ett stort och allvarligt hot är ett smart och smidigt sätt att sätta griller i skallen på folk. Vips så är man inte längre en förtrupp som har en ny pseudofascistisk världsordning som mål, utan en trygg värnare av tradition och kultur.

Butler ägnar stora delar av boken åt att dekonstruera dessa hjärnspöken. Hen gör det väl. Tydligt och pedagogiskt förklarar hen varför både kön och genus – rent logiskt – inte är svartvitt utan på ett spektrum. Vad gäller den nya generation av särartsfeminister som motarbetar transrättigheter ges också tydliga mothugg. Butler argumenterar övertygande och grundligt mot många av de överdrifter och rädslor som kretsar kring transpersoners närvaro i idrott, omklädningsrum och på fängelser.

ANNONS

Det hela levereras också med en imponerande stringent klarhet. Ett välbehövligt motgift. Samtidens allt hätskare tonläge sipprar in genom porerna också på mig. Att titta på gamla föreställningar om vad en “man” och en “kvinna” är känns tryggt i skrämmande tider. Butlers ord tar emot först, men luckrar upp dimman och stakar ut riktningen.

Såväl J K Rowling som Kajsa Ekis Ekman har ju helt uppenbart radikaliserats i takt med att aktivister gått till hårda angrepp

Avgörande för att detta ska fungera är hens vänliga, införstående ton. Ambitionen är inte att trycka dit någon. I boken resonerar hen kring hur genusteori, om den presenteras klumpigt, kan uppfattas som västerländsk kolonialism snarare än en frigörande kraft. I intervjuer har hen öppnat upp för att könsbejakande vård måste hanteras respektfullt men också med försiktighet så att ingen blir lidande.

Här ska ingen cancelleras. Kanske är det därför Butler tyvärr missar att benämna jämställdhetsrörelsens uppenbara brister. Även om jag tror att hen har ganska rätt vad gäller hur högerextrema använder genusfrågor som populistiska hjärnspöken är saken en annan vad gäller transkritiska feminister. Såväl J K Rowling som Kajsa Ekis Ekman har ju helt uppenbart radikaliserats i takt med att aktivister gått till hårda angrepp i ett försök att stänga dem ute ur offentligheten. Märk väl: inte bara i form av hård debatt. Både Rowlings och Ekmans ekonomi har lidit direkt ekonomisk skada, genom olika former av hårt upptrissade bojkotter. Så skapar man fiender. Inte vänner och allierade.

ANNONS

Själv är Butler ett lysande exempel på hur alla som tror på ett mer inkluderande samhälle borde agera. Med tålamod, förnuft och argumentativ klarhet. I en appell i slutet av boken manar Judith Butler till försoning mellan delar av den breda, liberala vänstern (som i en amerikansk kontext även ska förstås som liberaler), genusaktivister och feminister. Hotet de alla möter från sådana som Donald Trump och Vladimir Putin är existentiellt. I det har hen helt rätt.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Judith Butler: Genus ogjort; kropp, begär och möjlig existens

LÄS MER:Judith Butler: Könet brinner!

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev

GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS