Péter Esterházy hann aldrig skriva sin Karen Blixen-roman. Den var den som stod på tur efter den självbiografiska romanen Markus-versionen. Sjukdomen kom emellan. Men det hindrade honom inte att skriva om denna svåra tid. För en månad sedan utkom på ungerska hans sista verk En bukspottskörtels dagbok. En märklig och litterärt unik skildring av ett sjukdomsförlopp. Full av klokhet, självinsikt, humor, värdighet. Med Péter Esterházy har en stor europeisk författare gått ur tiden, en författare som på ett djupgående sätt – och genom hela sitt författarliv – undersökt den gestaltskapande litteraturens möjligheter. Det mesta i vår egen inhemska litteratur liknar vid en jämförelse allsång på Skansen.
Läs ett utdrag ur En bukspottskörtels dagbok
Flera av Péter Esterházys verk finns inte på svenska. Och det kan man beklaga – eller inte beklaga. Hans översatta verk ger matta avbilder av de gnistrande ungerska originalen. Det kan hans översättare i åtskilliga väderstreck vittna om. Med sin litterära teknik spränger Péter Esterházy det ungerska språkets konventionella former, samtidigt som han med säker hand infogar de nya orden och fraserna i sin text. Med komiska, svindlande, dramatiska och förföriska effekter. Grammatiken sätts på prov och ordböckernas betydelser upphävs och förnyas, vilket knappast underlättar överföringen till andra språk.
Péter Esterházys verkförteckning är omfattande. I den litteraturens grovsortering som utnämner vissa till romanförfattare och andra till poeter räknas han till de förra. Men genom hela sitt författarskap har han ifrågasatt romanen – och frågan om form är en oupphörlig oroskälla i allt han skrivit. Han var utbildad matematiker, hans examensarbete hade titeln ”Optimering av binära sökvägar”. I det 717-sidiga verket Inledning till skönlitteraturen har hela genrefrågan ställts på intet – eller om man så vill: gjorts till allt. Boken är ett myller av skrivarter blandat med mängder av illustrationer: dagbok, kopparstick, essä, fotografi, roman, novell, anekdot, filmmanus, libretto – och samtidigt en parodi på allt detta. Sökvägarna har optimerats. Det är så betydande och nyskapande litteratur formas.
Sannolikt kommer romanen Harmonia cælestis tillsammans den följande Rättad utgåva att anses som Péter Esterházys viktigaste enskilda verk. Den förra: ett magnifikt fadersporträtt, men ett fadersporträtt där fäderneslandet och fadern obönhörligt tvinnas samman. Men fadershistorien vill inte veta av något slut. Med Rättad utgåva slås äreminnet från Harmonia cælestis sönder, dekonstrueras dekonstruktionen. Finns det en sanning i skrivandet är också denna sanning utan slut.
Péter Esterházys böcker uppvisar ända från debuten en stor språklig spännvidd och vad man skulle kunna kalla postmoderna drag: improvisation, småberättelser med skiftande fokus, pseudoreferenser blandade med verkliga referenser, ironi, lekfullhet, burlesk frodighet, ett spel mellan pretentionerna att gestalta Konsten respektive Livet. Hos Péter Esterházy måste varje jämförelse med beskrivningar av såväl ”nouveau roman” som ”postmodernism” dock ta i beaktande det högst specifika sammanhang som är författarskapets ungerska politiska och sociala kontext. Det som till synes kan verka vara ett slags skönskrivande eller l’art pour l’art förvandlas oupphörligt till sin motsats genom att djupgående individuella och sociala konflikter alltid kommer till uttryck i hans verk, hur olikartade de än kan te sig.
Det senkommunistiska tillstånd som sammanfaller med Péter Esterházys tidiga verk gestaltas om man så vill som en samhällelig sjukdom, vilken på ett paradoxalt och närmast uppsluppet sätt beskrivs som hälsa, oskuld eller lek. Under de senaste åren under Viktor Orbáns självförhärligande nyfeodala styre var hans skarpsyn inte mindre drabbande. Kanske är det svårt för oss att riktigt förstå hur litteratur kan utgöra ett hot mot makten och ett ifrågasättande av orättfärdiga ordningar. I den ungerska litteraturen är det en självklarhet. Och den som kanske främst av alla i dagens Ungern stod för denna litteraturens opposition var Péter Esterházy. Han gjorde det med en frihet och otvungenhet som saknar motstycke – med humor istället för hån, och med en frihetlig värdighet utan småskurenhet. Allt bottnande i en tro på litteraturens omstörtande förmåga, som en reell kraft, inte som en försäljningsidé, utan som självklar tro på litteraturens och konstens möjligheter.
