Recension: ”Baumgartner” av Paul Auster

Som så ofta när det kommer till Paul Auster är ”Baumgartner” en mycket amerikansk roman. Vietnam. 60-talet. Det judiska arvet. Läsningen är som att återse en gammal vän och påminnas om allt man gillar hos honom, men också glatt överraskas av sätten han förändrats på, skriver Martin Engberg.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS

Det börjar som lyteskomik. På några få sidor hinner änklingen Baumgartner först bränna händerna på en kastrull för att sedan trilla ner för källartrappan. Mörbultad sitter han på en stol i köket och blänger på den förstörda äggkastrullen som han köpte femtio år tidigare, samma dag som han fick syn på sin numer döda hustru, författaren Anna, för första gången.

Från den punkten nystar romanen upp trådarna bakåt, samtidigt som den spinner nya i och med att Baumgartners liv går in i nästa fas.

Att återvända till Paul Austers författarskap är som att återse en gammal vän och bli påmind om allt man gillar hos honom, för att samtidigt bli glatt överraskad av sätten han förändrats på. Du vet aldrig var du kommer att hamna när du börjar läsa en bok av Auster, men du vet rätt väl vad du får.

ANNONS

Det gäller fortfarande, även om änklingen Baumgartner tycks mig ha större släktskap med den sena J M Coetzees manliga antihjältar än Austers egna pseudodetektiver i New York-trilogin (de båda författarna har brevväxlat i bokform).

Här finns inget krystat upplägg med personer som heter sådant som Black, Blue och White och alla spionerar varandra. Ingen i boken ringer och frågar efter ”privatdetektiven Paul Auster”. Frågorna om jagets flyktighet ställs i den privata sfären, inte med staden som spelplats.

Inte heller framstår språket som underminerat på samma sätt som i New York-trilogin. Kanske beror det på att världen varit trasig så länge nu att det inte längre är en nyhet? Eller så har det långa författarskapet gett en mer grundmurad tro på ordets förmåga? Men annars är det som vanligt en mycket amerikansk roman. Vietnam. 60-talet. Det judiska arvet. Migrationen till USA. Alltihop ämnen som tangeras i boken.

Det är inte postmodernism, det är bara gammal hederlig kärlek till ordets kraft.

En annan sak som är intakt hos Auster efter 50 års författarskap är begäret efter litteraturen. För att inte tala om skrivaktens attiraljer. Anteckningsböckerna och skrivmaskinernas hackspettsmusik. Alltid ska någon läsa eller skriva i hans romaner.

Det är inte postmodernism, det är bara gammal hederlig kärlek till ordets kraft. För även om Austers berättelser vindlar och snirklar sig fram, ledsagade av slumpen, bärs de av noga sammanfogade meningarna. De viker av, men faller inte samman.

ANNONS

Auster tar ens hand och leder en vilse. Vilket jag som läsare är tacksam över. Det finns så mycket att upptäcka om sig själv i mötet med det okända. I insikten att vi inte kan veta hur ett liv ska utvecklas, eller vad som till slut blir vår död, eller vem som blir vår vän.

Liksom i New York-trilogin ringer telefonen i inledningen av ”Baumgartner”, men det viktigaste samtalet kommer först en bit in i boken. En natt väcks Baumgartner av en röd urkopplad telefon. När han svarar finns den döda Anna i andra änden.

Ordet trumfar alltså inte enbart slumpens vindlingar med hjälp av att sammanfoga det som förut inte såg ut att höra ihop. Det överbryggar också döden. Hustruns röst vävs även in i romanen med hjälp av korta efterlämnade texter. Skrivbordsfynd som i slutet av romanen drar till sig en ung forskarstudent som är på väg till Baumgartner för att studera hennes kvarlämnade manus.

”Baumgartner” är en fin liten bok, bitvis rentav rörande i skildringen av sorg. Lyhört översatt av Anna-Stina Johnson. Ifall den också blir ett av de verk vi kommer att minnas när vi i framtiden tänker på Austers författarskap återstår att se.

ANNONS

Jag ser den som ett sista telefonsamtal från ett stilbildande författarskap. När jag lyfter luren och frågar vem det är svarar rösten i andra änden ”Paul Auster”, och jag hör honom andas en sista gång.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Paul Auster fick min värld att skälva i grunden

LÄS MER:Recension: ”Hudens avigsida” av Jeferson Tenório

LÄS MER:Recension: ”Befrielsedagen” av George Saunders

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS