Recension: ”Allätaren” av Martin Engberg

På en gård i glesbygden, någonstans mellan Arboga och Kolsva, bor Erik och hans mor Dagmar. De har varit ensamma länge, sedan pappans död och halvbrodern Adams försvinnande, och vävt ett palats av drömmar och berättelser ihop. När Dagmar dör är Erik strax över femtio, ogift och barnlös.

Han har valt mamma framför kvinnorna, som en efter en lämnat honom. Nu jobbar han långa dagar i snickeriet, jagar med vännerna och äter raggmunk med fläsk på lokala pensionatet Geten.

Och så går han på skrivarkurser. Erik när en längtan om något större, mer expansivt; han trånar efter ortens lokala fantasyförfattare, som han kallar vid hennes pseudonym Adrienne Fleur, och han döper sin tupp till Knausgård och minns besök på Dramaten och Operan tillsammans med mamman.

Men det är först när brorsonen Hampus dyker upp på ägorna i en gammal folkabuss som Eriks liv förändras på riktigt. Hampus och hans flickvän och dotter kallar sig för nomader, de är veganer och djurrättsaktivister. För Erik har köttätandet alltid varit viktig för gemenskapen med andra människor, och han försöker förvirrat erbjuda den lilla familjen hemlagade köttbullar. Det faller inte väl ut.

Ändå är det något med dem som får Erik att fundera. Efter att de bosatt sig bakom hans hus klarar han inte längre av att äta kött, vilket förstås väcker uppmärksamhet i vänskapskretsen. Och samtidigt måste han börja ta itu med sin relation till Adam, Hampus far, den frånvarande halvbrodern – han som mamman fick med sin senegalesiske älskare i Paris och sedan hämtade hem till leriga Sverige. Han som kanske är en tjuv, kanske yrkeskriminell – eller?

Martin Engberg är skicklig, generös mot sina romanfigurer, och en inbjudande berättare.

Jag blir inte riktigt klok på ”Allätaren” och vad det egentligen är för sorts bok. Delvis är det en varm och stundtals rätt vacker skildring av man på landsbygden, av den sort vi kanske inte är så bortskämda med. Ett ömsint men också dystert porträtt av en narcissistisk mor och en son och det medberoende som kan utvecklas dem emellan. Men också en krypande, nästan thrillerartad berättelse om två syskons uppgörelse med varandra och sitt förflutna.

Hela tiden väntar jag på den stora smällen, den stora katastrofen – men den kommer aldrig, och jag vet inte om jag är besviken eller lättad.

Förvirringen har till stor del att göra med de många trådar som Engberg spinner. Det är konflikten mellan den nytänkande Erik och hans jaktkamrater, som funnit sig i livet på landet och är totalt ointresserade av sådant som veganism eller udda storstadsidéer. Det är relationen dels till den döda moderns sjuksköterska Marika, dels till den undflyende Adrienne Fleur. Det är Eriks gryende insikt om sig själv, sina bevekelsegrunder och livslögner.

Engberg är duktig på att vrida perspektiven ett halvt varv så att läsaren får nyorientera sig – alltid ett tecken på att man har med en skicklig författare att göra – men det räcker inte riktigt.

Prosan är effektiv, kristallklar, punkterad av oväntat poetiska fraser som kanske inte alltid ligger helt trovärdigt i Eriks mun – ”Ville jag besöka henne var jag tvungen att ta mig till kyrkogården där jag begravt henne i en kista jag byggt av mina egna tårar”, till exempel. Jag vill hela tiden fortsätta läsa, och trivs på sätt och vis i Eriks sällskap, hoppas att det ska gå bra för honom.

Men ”Allätaren” hade mått bra av att renodlas, snidas och slipas ner som det mjuka trä Erik arbetar med, så att det verkligt viktiga kunnat framstå i tydligare dager. Martin Engberg är skicklig, generös mot sina romanfigurer, och en inbjudande berättare. ”Allätaren” är alls inte dålig, bara inte så bra som den kunnat vara.

Eftersom Martin Engberg är medarbetare på GP Kultur har vi bett Josefin de Gregorio, litteraturredaktör på SvD, att gästrecensera boken.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Baumgartner” av Paul Auster

LÄS MER:Recension: ”Saudade” av Henrik Brandão Jönsson

LÄS MER:Möjliggör en värld där läsandet sker av lust

Josefin de Gregorio