Den som säger att vi bryr oss för lite om våra kroppar har förstås rätt. Som Expressens Victor Malm, när han konstaterar att halva Sveriges befolkning är överviktig – och att fler dör årligen i den mycket verkliga epidemin av övervikt i världen jämfört med hur många som än så länge dött i covid-19-pandemin.
Men motsatsen är också sann. Vi bryr oss alldeles för mycket om våra kroppar. Enligt en fransk studie i the American Journal of Global Nutrition ökade andelen som lever med någon form av ätstörning globalt från 3,4 procent till 7,8 procent mellan 2000 och 2018. Socialstyrelsen tror att runt 200 000 personer i Sverige drabbas någon gång i livet.
Vi bör alltså tänka på vad vi äter, och hur mycket vi rör på oss. Annars blir vi sjuka. Så länge vi inte tänker för mycket på det. Då blir vi också sjuka.
Problemet är förstås att vi måste ägna våra kroppar någon större tanke överhuvudtaget. Att vi lever i ett samhälle där vi inte riktigt verkar må bra av oss själva. Vi måste själva aktivt göra så världsfrånvända saker som att springa för springandets skull, lyfta saker för lyftandets skull, eller äta sådant som inte är det godaste som finns – fast vi egentligen kan äta flottiga hamburgare varje dag.
Till saken hör bara att det är ett samhälle vi med stor möda byggt upp åt oss själva. Under hela 1900-talet har vi aktivt kämpat för att komma från den fysiska världens eländiga nycker – från bondesamhällets jämmerdal. Bortom skimrande nationalromantiska drömbilder av blanka sjöar, feta åkrar och blåa skyar ylar årtusenden av missväxt, kyla och hårt, långt, slit. Män, kvinnor, och barn. Alla har de trampat i leran till naturens nycker. Det är inget liv någon av oss vill leva. Det är ett liv som mycket få svenskar längre behöver leva.
Restriktioner och lock downs som bara fungerat för att vi med kontorsjobb och resurser nu i princip kan bete oss som flytande hjärnor i burkar.
Av små bondgårdar blev industrialiserade storbruk. Av gamla, levande stadsmiljöer byggdes bilvägar och satellitsamhällen. Automatiseringen och globaliseringen trängde bort allt fler tunga jobb. Bredband grävdes ner i jorden. Mobilmaster rester över landskapet. Kopplade oss samman.
Kropparna slutade på resans gång för många av oss vara verktyg. Nu fyller de till viss del en estetisk funktion – som sedan 80-talet präglats av variationer av kroppsbyggarnas ideal. Men framförallt fungerar de som kärl för att hålla själen kvar i det fysiska jordelivet. Sällan har väl det varit mer uppenbart än under pandemin. Restriktioner och lock downs som bara fungerat för att vi med kontorsjobb och resurser nu i princip kan bete oss som flytande hjärnor i burkar. Hemmakontor och hembeställd mat och hemmakvällar har mycket effektivt pressat ned stegantalet i åtminstone min stegmätarapp till riktigt låga nivåer.
Victor Malm (och många med honom, får tilläggas) önskar att Folkhälsomyndigheten ska agera på fetman på samma sätt som vi agerar på pandemin. Krav! Sockerskatter och träning på betald arbetstid! Tja, varför inte?
Det är inget fel på att samhället lägger resurser på vår fysiska hälsa. Men i den omöjliga, ångestladdade balans som det alltid kommer innebära att bry sig precis lagom mycket om sin kropp, och på precis rätt sätt, kan det också vara en bra idé att ibland påminna sig om att vi trots allt befinner oss på en mycket bättre plats än för bara hundra år sedan – just tack vare vår kamp för att göra oss oberoende av våra kroppar.
Läs mer av Björn Werner:
LÄS MER:Segerstedt var inte heller opartisk
LÄS MER:Varför vill inte vänstern betala för det offentliga samtalet?
LÄS MER:Det finns ingen motsättning mellan spel och litteratur
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
