Hur ska vi förstå den schizofrena självbild som svenska medier just nu brottas med?
Å ena sidan Dagens Nyheter – som anställer klimataktivisten Greta Thunberg som chefredaktör för en dag för att visa tidningens publicistiska hållning i klimatfrågan, och förändra nyhetsagendan.
Å andra sidan de som med varnar för just detta och understryker att journalistikens roll är att förhålla sig opartisk och granskande. SvD:s Malin Ekman är en representant för den sidan, när hon i tidningens kultursida nyligen sammanfattade att ”det inte [är] nyhetsmediernas uppgift att tala om vad läsarna ska tycka utan att ge dem underlag att forma sina egna uppfattningar”.
I utlandet har det gått längre. Ekman har rätt när hon skriver att The New York Times behandlar Donald Trumps presidentskap tendentiöst – och varnar för att vissa svenska medier börjar röra sig i samma riktning. I Storbritannien har det hårt ansatta public service-bolaget BBC inskärpt tuffa regler som innebär att de anställda inte offentligt får skylta med egna politiska åsikter. Som att gå i Black lives matter-demonstrationer, till exempel.
Det korta svaret är att medierna inte är frånkopplade samhället de befinner sig i. Västvärlden är efter en lång tid av efterkrigslugn inne i en tid då samhällssystemet är ifrågasatt av allt högre röster. Den liberaldemokratiska världsordningen, där tron på att majoritetssamhället inte har rätt att förtrycka minoriteter, är inte längre självklar. Populistiska krafter som tror på majoritetens absoluta är starka spelare i kort sagt alla demokratier.
Om journalistiken inte, likt Torgny Segerstedt, står upp mot de makter som vill kväva det fria ordet riskerar den själv att kvävas.
Det går inte att bortse från att medierna har varit en viktig del av att upprätthålla denna ordning. De har länge inom ramen för ett politiskt system så omfattande att det uppfattats som en självklarhet fungerat på just de sätt som Ekmans idealbild. Opartiska plattformar som granskar makten – inom liberaldemokratins givna gränser. Men också motståndare till mörka makter som vill riva ner den demokratiska världsordningen, med Torgny Segerstedt som en så lysande anti-nazistisk förebild att han fått en egen staty på Vasaplatsen i Göteborg. Det – om något – har förståtts som en given maktfaktor att markera mot. Nog är det aktivism.
DN:s klimatjournalistik sticker ut i sammanhanget, men den mediala aktivismen lever fortfarande kvar överallt. Både Expressen (Fi!Fan!) och Aftonbladet (Vi är 87 %) publicerade explicit negativa texter mot SD på stort pådragen nyhetsplats under supervalåret 2014. Svensk press står enig upp för dissidenter som Gui Minhai. Alan Kurdos döda kropp. Rapportering om Kinas interneringsläger. Belarusiernas frihetskamp mot president Lukasjenko. Det finns otaliga exempel där en liberaldemokratisk världssyn står mellan läsarna och möjligheten för dem att skapa sina egna uppfattningar.
Fram tills nyligen var detta ett oproblematiskt faktum. I takt med att populistiska motoffentligheter växer sig starkare blir saken dock tydligare: den fria journalistiken är en del av en politisk överideologi.
Det är en svår fråga. Journalistiken står inför en snarlik paradox som demokratin – som går att rösta bort genom fria val. Om journalistiken inte, likt Torgny Segerstedt, står upp mot de makter som vill kväva det fria ordet riskerar den själv att kvävas. Samtidigt innebär just det att göra våld på idén om journalistiken som helt opartisk.
Läs mer av Björn Werner:
LÄS MER:Kulturvärlden har blivit coronaförnekare
LÄS MER:QAnon-konspirationen är ett underbetyg till vår civilisation
LÄS MER:Vi blandade ihop Hamid Zafar med hans budskap
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
