”Julia & jag” är Nina Hoberts filmdebut. I våras vann dokumentären Nordic: Dox award, det finaste priset på Köpenhamns dokumentärfilmfestival Cph:Dox.
LÄS MER:SVT:s nya genusprogram är fördummande
Som berättelse är den lynnig, hoppig, ryckig och osminkat ärlig. Självutlämnandet är centralt – och totalt. Det förvånar regissören Nina Hobert själv, under processen, hur djupt hon tvingas gräva i sig själv – för att kunna försvara det naket utlämnande porträtt hon i sin tur gör av Julia Werup. De unga kvinnorna speglar varandra, och är varandras förutsättningar i filmprojektet som placerar sig mitt i den aktuella debatten om debutanter, medieklimat och navelskåderi.
De mår oerhört dåligt på varsin sida sundet. De delar också erfarenheten av att vara så kallade kulturbarn.
En debatt som fått Ida Ölmedal, kulturchef på Sydsvenskan, (31/7 2021) att fråga sig om självutlämnandet blivit ett explicit konstnärligt ideal. Ett tvång, framforcerat av medieindustrin driven av klick och säljande effektsökeri, snarare än ett sätt att bryta tabun och normer.
Julia Werups alkohol- och drogmissbruk eskalerar i Köpenhamn, medan Nina Hobert blir allt mer håglös och närmast självmordsbenägen. Ångesten från förr kommer tillbaka och hon kämpar mot anorexi och kroppsförakt.
LÄS MER:En sagolik SVT-satsning på Troell – flera unika mästerverk
De mår oerhört dåligt på varsin sida sundet. De delar också erfarenheten av att vara så kallade kulturbarn. Julia Werup är dotter till musikern, författaren och poeten Jacques Werup, som gick bort 2016. Hennes mamma Marie, som går bort under filmens gång, har bland annat översatt verk av Marguerite Duras. Nina Hobert är dotter till filmregissören Richard Hobert, som medverkar i dokumentären. När Nina var elva år gifte han om sig med skådespelaren Lena Endre. En emotionellt turbulent tid han ger sin romantiserade och tillrättalagda bild av i dramat ”Alla älskar Alice” (2002). Samtidigt tvingades dottern Nina Hobert ducka för skvallret på kvällstidningarnas löpsedlar. Att det skapade ärr i själen framgår med all önskvärd tydlighet i "Julia & jag”.
Varför blir jag inte mer berörd? Terapi-projektet som blev film verkar mest angå dem själva.
Att vara kulturbarn är att växa upp med konstnärligt skapande som självklar utgångspunkt. Hur kan du frigöra dig, hantera dina egna uttrycksbehov och behov av erkännande, utan att hamna i skuggan av starkt lysande fixsthjärnor till föräldrar och bonusföräldrar? Den svåra, vingliga balansgången tydliggörs i filmen.
LÄS MER:Frances McDormand gör upp med ålderismen i Hollywood
I tidskriften Point of view berättar Nina Hobert om tillblivelsen av ”Julia & jag”. Om känslan hon övermannas av i möte med konsulenten från svenska filminstitutet: ”jag har gjort bort mig totalt”. Och om kameran som alltid varit hennes sköld mot världen.
Filmen fyller mig med motstridiga känslor: jag får kika in i två unga kvinnors själsliv, höra deras bekännelser där allt står på spel. Samtidigt är allt anpassat för offentligheten. Varför blir jag inte mer berörd? Terapi-projektet som blev film verkar mest angå dem själva. Jag tvivlar inte på att ångesten är äkta. Samtidigt är anslaget lagom avvägt desperat, på ett säljande sätt som passar precis vår tid.
Fotnot: ”Julia & jag” hade premiär på Doc Lounge i Göteborg 31 augusti. Från 10 september finns filmen som jukeboxval på bio Capitol och 17 september får den premiär på svenska bio i Borås och Kungsbacka.
LÄS MER:De är för rika för att driva med medelklassen
LÄS MER:Därför var Michael K Williams så viktig
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
