Katja Palo: Terapispråket håller på att förgifta våra relationer

Om man får tro tipsen från våra mediepsykologer bör vi lösa våra relationsproblem genom att prata som förprogrammerade robotar. Men vem vill egentligen bli tilltalad som ett barn? undrar Katja Palo.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

”Jag vill möta dig i dina behov” skrev en person i min närhet apropå lite skav i vår relation nyligen. Jag kan inte sluta tänka på orden, antagligen för att de träffade något som både fascinerat och stört mig i tilltagande styrka de senaste åren. Jag har märkt hur allt fler människor i min närhet förvandlas till KBT-terapeuter som gått sjutton kurser i konflikthantering så fort ett potentiellt bråk uppenbarar sig.

Plötsligt talar personen med ett lägre röstregister, varje ord artikuleras omsorgsfullt: ”När du gör så här så känner jag så här”, eller ”Jag upplever din reaktion så här” och – mer än någonting – upprepar ordet ”behov”.

ANNONS

”Det är viktigt att träna på att uttrycka behoven”, säger psykoterapeuten Kalle Norwald till Jim och Linnéa i femte avsnittet av ”Gift vid första ögonkastet” när de sitter i terapisoffan och diskuterar hans behov av närhet och hennes behov av lite mindre av den varan. Några avsnitt senare förklarar hon, märkbart upprörd, att hon inte vill att någon ska ta på henne när hon inte vill. Han verkar läsa innantill från ett manus, artikulerar tydligt ord som ”intentioner”, ”äger ansvaret” och ”samröre”. Nina Morby beskrev det pricksäkert i en krönika här i GP: ”Jims svar är nästan obehagligt korrekt, som om han ChatGPT:at fram det mest klanderfria citatet.”

Vem pratar så? Vilken vuxen människa blir inte skogstokig av att bli tilltalad på det viset?

Om vi väljer att bortse från det oetiska i SVT:s klippning och den efterföljande ryktesspridningen för Jim och Linnéa, och fokuserar på själva språkbruket en stund. Varför talar han på det viset? Exemplet är förvisso extremt, eftersom oönskad beröring är ett känsligt ämne. Det ligger minst sagt i hans intresse att framstå som ansvarstagande inför svenska folket. Men Jim är inte ensam om att använda forcerat terapilingo.

”Om du har ett problem du skulle vilja prata om kan du prova att uttrycka det mer explicit. Kanske kan du säga något i stil med: ’Jag har en sak som jag skulle vilja prata med dig om som bekymrar mig. Jag skulle verkligen behöva dina råd.’”

ANNONS

Så råder SvD:s psykolog Jenny Jägerfeld läsaren Kim att agera för att få personer att lyssna på hen mer uppmärksamt. En mycket stor dos tydlighet verkar också vara vad KBT-terapeuten Anna-Karin Nilsson i Expressen/Mama förordar åt sömndepriverade småbarnsföräldrar. Så här tycker hon till exempel att man kan uttrycka sig för att konflikterna inte ska paja relationen:

”Jag ber om ursäkt för att jag hade en snäsig ton när jag kom hem från jobbet. Jag var egentligen trött och irriterad på en kollega. Jag ser att det var startpunkten till att vår kväll inte blev bra.”

Med den övertydligheten hade det kanske varit rimligt att tala till ett barn. Men rådet ovan syftar alltså till vad en småbarnsförälder bör säga till sin partner.

Vem pratar så? Vilken vuxen människa blir inte skogstokig av att bli tilltalad på det viset? Av en partner? Det om något drar väl fram den där pubertala pojken i en som bara är ute efter att ha rätt. Eller att frusta argt, knyta näven och rikta en liten spark mot en dörrpost.

Kan vi inte ha lite verkshöjd på diskussionerna? Lite finess i formuleringarna?

Nej, jag reagerar inte så när någon försöker lösa en konflikt med mig, ifall någon undrar. Jag menar heller inte att man bättre löser konflikter genom att kasta allehanda glas i väggen eller skrika åt varandra, det känns lite väl unket femtiotal.

ANNONS

Egentligen ger dessa terapeuter och relationsexperter bra råd om att vara lösningsorienterad och fokusera på att tala om hur saker får en att känna snarare än att slänga ur sig anklagelser om allt den andra gör fel. Mitt problem är att folk tycks följa dessa råd lite för bokstavligt.

Kan vi inte ha lite verkshöjd på diskussionerna? Lite finess i formuleringarna? Eller åtminstone prata till varandra som jämlikar?

Kan bråk ibland få vara just bråk och inte krystade meningsutbyten som låter som en tafflig parodi på hur svenskar bråkar?

Detta fenomen får mig, tyvärr, att känna ökad respekt för min bekanta som reagerade på en partners (förvisso riktigt sjuka) oförrätt genom att kasta hans kläder i en hög med hundbajs och hoppa på dem.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Oron gör att jag inte kan njuta av sommarvärmen

LÄS MER:Om du fick återuppleva ett årtionde – vilket väljer du?

LÄS MER:Min väns blick är tom. Snart utvisas han till Västbanken

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev

GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS