Man vet att man sviktar i sin republikanska övertygelse när man sörjer att en regent går i graven. Men efter sex säsonger av ”The crown” fattar till och med den mest förhärdade antirojalist galoppen – kronan är ingenting för lättingar.
Den kräver att du utplånar hela din själ, luckrar upp gränserna mellan dig och riket och låter dig förvandlas till Historisk Epok. Att du aldrig tillåter dig själv att bara vara människa, utan hänger av dig det privata och uppslukas av det offentliga.
Redan vinjetten till serien gestaltar förloppet, från regentens kalviga ungdom till hennes stelnade ålderdom – de försiktigt prövande guldstråna som sträcker sig mot den mörka natthimlen, och som, till den allt mer dånande musiken, tjocknar och slutligen bildar en juvelbeprydd krona.
Å andra sidan: som om vi republikaner någonsin skulle ha spelat någon annan roll än som salt i debatten. Folkets kärlek till sina monarker är av en besynnerligt trofast karaktär, också i moderna liberala europeiska demokratier.
Om det funnits en huvudmotståndare till drottningen i serien, är det snarare tiden än republikaner.
Den sista säsongen av ”The crown” (och dess föregångare, filmen ”The queen”) försöker förvisso lura i oss att det var på vippen att drottningen sveptes bort av sorgefloden efter prinsessan Dianas död. Men det trodde nog ingen, inte på riktigt.
Om det funnits en huvudmotståndare till drottningen i serien, är det snarare tiden än republikaner. Under de sex säsongerna har Elizabeth, i sina tre olika inkarnationer, ständigt försökt att förstå sig på den. Antingen för att ta spjärn och visa monarkins oberoende gentemot de mer efemära trenderna i folkdjupet. Eller för att försöka bli en del av den, visa att hon – och i förlängningen kungahuset – går sida vid sida med folket.
Det är också här det egentliga dramat i ”The crown” har funnits. Inte i skvallrets brus, utan i paradoxen att försöka förbli densamma när allt annat förändras och samtidigt förnya sig när allmänheten kräver det.
Men det är också här, i mötet mellan identifikationsburen veckotidning och existentiell samhällsskildring, som just finalomgången av ”The crown” har misslyckats.
Tidens gång är alltid en smärtsam historia. I de informella samtalen mellan Kronan – drottning Elizabeth – och Politiken – de olika premiärministrarna under seriens gång – gissar jag att vi är många som även fått en glimt av oss själva och av vår egen förundran över att tillvarons flyktighet. För tro mig, ju äldre man blir, desto mer känner man igen sig i den grånade drottningens milda skepsis över alla nya påfund och fixa idéer.
Men det är också här, i mötet mellan identifikationsburen veckotidning och existentiell samhällsskildring, som just finalomgången av ”The crown” har misslyckats. Ofta kapitalt. Efter att ha sett de allra sista avsnitten av serien finner jag ingen annan förklaring än att serieskaparna gått vilse bland allt bladguld och övergett själva dramat – tiden, politiken, kronan – för att i stället bjuda på såpopera.
Nu har förvisso elementen från melodramen alltid funnits där – seriens kungafamilj tycks närmast modellerad efter ”Dallas”, eller om det är tvärtom. Men ju närmare vår egen tid vi hamnat, desto tydligare har också skarvarna i intrigbygget tett sig. I de avsnitt som här leder serien in i det nya millenniet finns ögonblick som närmast påminner om fanfiction av en tjackad Svensk Damtidning-reporter.
Det gäller inte minst det romcom-influerade avsnitt där prins William får upp ögonen för Kate Middleton på universitetet. (Man vill bara duscha och skrubba sig med svinto efteråt.) Men också de sega partierna om prinsessan Dianas svanesång i olika yachter på Rivieran.
Nu har förvisso elementen från melodramen alltid funnits där – seriens kungafamilj tycks närmast modellerad efter ”Dallas”, eller om det är tvärtom.
Hur en så mångfacetterad och stillsam serie kunde köra fast bland så många grällt tecknade och gestaltade ögonblick är genuint dystert, man har förletts att tro att serieskaparna varit både för smarta och distanserade för det. (Även om somligt räddas av avsnitten som skildrar drottningens misstänksamhet gentemot Tony Blair och hur en förändrad medielogik ger blanka fan i vem Gud har tillsatt som regent och inte. Den nya tidens kungar och drottningar tillsätts av mediehusen på Fleet Street.)
Men frågan är om inte ”The crowns” tonartsskifte också har med streamingtjänsternas förbannelse och kris att göra – där algoritmer och övertydlighet går in, går subtiliteten och elegansen ut.
Se där, en slutsats som en missnöjd 90-årig drottning hade kunnat dra i ett samtal med Netflix grundare på det tidiga 2020-talet. Samt ytterligare en manifestation av den där envisa samtiden som propsar på utveckling och förändring.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”The crown” säsong 6, del 1 – Netflix
LÄS MER:Snart dags för sista säsongen av Netflix-serien ”The Crown”
LÄS MER:Fler borde testa att byta kön – inte färre
LÄS MER:Bästa böckerna i år — kulturredaktionen listar julklappstips för alla åldrar
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
