Mår Göteborg som konststad dåligt? När GP i en serie artiklar lyfter frågan växlar mina reaktioner mellan huvudskakningar, axelryckningar och eftertänksamma nickar. Sant är att alla gnäller. Konstnärer, gallerister, kuratorer. Kanske gnäller den engagerade konstpubliken minst. Medan den kulturintresserade publiken i största allmänhet tar sitt eget bristande engagemang som intäkt för att ingenting spännande händer. Som om man skulle dissa fotbollsstaden Göteborg utan att ens hitta till Häckens hemmaarena.
Men synen på Göteborg som avslagen konststad har anor. För en tid sedan träffade jag en kollega som planerade att flytta ut på landet och menade att i Göteborg händer så litet att hen egentligen inte skulle missa någonting. Så van vid den uppfattningen har jag blivit att jag inte reagerade förrän efteråt: ingen jag känner hinner i själva verket hålla jämna steg med allt som händer. Jag tänker på Skogens digra program på Masthuggsterrassen. På 3:e våningen, danscenen som också är konsthall. På kortvariga festivaler eller endagshändelser, Live Action Gothenburg eller Tombolas arrangemang. Förutom förstås gallerierna och de större konstinstitutionerna.
Visst tilldrar sig ännu mer i Stockholm, alldeles frånsett att det är roligare att göra saker borta än hemma. Symptomatiskt är att av de namn Hanna Jedvik in sin artikel (4 mars) nämner som exempel på huvudstadens vitala utställningsliv har hälften redan visats, stort, i Göteborg: Sally Mann och Anders Petersen. Men med medias hjälp lyckas onekligen Fotografiska museet och andra institutioner presentera sina utställningar som världssensationer, även om det rör sig om namn som sedan länge borde vara välbekanta för Göteborgspubliken, inte sällan genom Hasselblad Centers försorg. Vad är hemligheten? Bättre pr-maskineri? Eller uppstår effekten av att saluföringen faktiskt svarar mot ett sug hos publiken, ett sug som saknas i Göteborg?
Är det nu verkligen så att alla gnäller så bör man väl också försöka sortera gnället. Gnället på marknaden, eller bristen på marknad. Gnället på kommunal och statlig inköpspolitik. Gnället på kommunala bostadsbolag som chockhöjer ateljéhyror. Ska man hitta gnällets minsta gemensamma nämnare blir det nog: gnället på GP. Det är inte obefogat. Den sedan ett decennium drastiskt nedskurna galleribevakningen har osynliggjort många aktörer, såväl gallerister som konstnärer men också gratisarbetande idealister. Trenden är inte unik för GP. Men i Stockholm är tidningarna och följdaktligen konstkritikerna fler, och konstlivet har där dessutom viktiga komplement i nättidningarna konsten.net och omkonst.com
Och någonstans där anar jag en möjlig – nej inte lösning, problemen är fler och mer komplexa än så. Men en nätbaserad konsttidning med skärpan inställd på i första hand regionens och i andra hand Sveriges och övriga världens konstliv skulle bidra till att hålla samtalet vid liv. Det är när allt kommer omkring det samtalet som konstkritiken och publiken delar.
