Norénauktionen bygger på myten om manliga genier

Sara Lidmans prylar finns fortfarande kvar i Missenträsk, helt utan värde annat än för litteraturen. Hajpen kring Norénauktionen handlar om vår besatthet vid manliga genier, skriver Sanna Samuelsson.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Ingen artikel i veckan har väl varit så bespottad och skämtad om som videon på Expressen där Jens Liljestrand som ett ystert barn hoppar runt bland den nyligen bortgångne Lars Noréns ”Ting”, i samarbete med Bukowskis (6/10). Han testar Noréns glasögon, den ikoniska skinnjackan och har mage att – flämt – sätta sig vid hans skrivbord och röra vid skrivmaskinen.

I SvD menar kritikern Sara Abdollahi att ”Liljestrand uppvisar ett sorgligt förhållningssätt till ett redan tomt och förgängligt konsumtionssamhälle, där glättighet, självframhävdande och absolut konformism ersätter tyngd, djup och skönhet.”(8/10).

Det är symptomatiskt utifrån personkulten kring Norén att detta blir upphov till en debatt. Alla verkar vilja äga Norén, oavsett om det gäller tolkningsföreträde i samtalet om honom, eller i auktionsbuden. Kulten kan man förstås hävda att han själv var med om att skapa med hjälp av sina dagböcker. Han har själv bett barnen sälja merparten av sina prylar på auktion, och bara behålla lite. Ett ödmjukt testamente eller att – trots deras kyliga relation – gå i Ingmar Bergmans fotspår, vars hela lösöre såldes på auktion 2009? Vem vet.

ANNONS

Alla verkar vilja äga Norén, oavsett om det gäller tolkningsföreträde i samtalet om honom, eller i auktionsbuden.

LÄS MER:Recension: ”Det perfekta plåstret” av Stina Oscarson

En gång lyckades jag planka in på huset där Bergman bodde på Fårö, som står närmast intakt efter att den norske magnaten Hans Gude Gudesen köpte in huset, lösöret och skapade en stiftelse för residenser för konstnärer.

Reglerna där är strikta och man får knappt röra sakerna. Varje gång man går nära huset hörs en förinspelad arg gotländsk röst: ”Gou bourt från hueset”, ifall en vilsen turist, gud förbjude, skulle få för sig att försöka besöka platsen där Sveriges mest kände regissör levde. Det är en kuslig plats, övervakad och uppmätt där varje ting har ett pris. Och så finns Bergmans ångest-anteckningar som bekant bevarade på nattduksbordet.

Annat är det på Sara Lidman-gården i Missenträsk utanför Skellefteå. Man kan hyra det för en billig peng om man är med i Författarförbundet, efter Lidmans testamente när hon gick bort 2004. Huset, hennes barndomshem, står där som det måste ha gjort när hon levde. Sakerna ligger framme, gamla glasögon och portmonnäer, trots att hon är en så stor och omhuldad författare.

Varje gång man går nära huset hörs en förinspelad arg gotländsk röst: ”Gou bourt från hueset”, ifall en vilsen turist, gud förbjude, skulle få för sig att försöka besöka platsen där Sveriges mest kända regissör levde.

LÄS MER:Recension: ”Pleasure” i regi av Ninja Thyberg

Lidman ägde kanske ingen Le Corbusier-stol som Norén, men var intresserad av inredning. I sina dagböcker oroar hon sig över sitt ”shoppingberoende” när hon ska renovera och inreda huset. Detta kan man läsa om i ”Stilens munterhet. Sara Lidmans författardagböcker från Missenträsk 1975-1985”, sammanställd av Annelie Bränström-Öhman 2014. I hennes bokhyllor i huset finns mängder av böcker kvar. ”Från en häxa till en annan” står det i en Birgitta Trotzig-bok som är personligen dedikerad till Lidman. Det viktigaste är dock donerat som ett personarkiv till Umeå universitetsbibliotek.

ANNONS

När jag låg där i hennes furusäng och blickade ut över den blå liden drabbades jag av en tacksamhet över den generositeten. Huset med sin storslagna utsikt står kvar för att härbärgera författare som behöver tid för att skriva. Det är viktigare för skrivarbetet än att buda hem Noréns skrivmaskin på auktion för överpris eller att skrämt få tassa runt på den store Bergmans parkettgolv och vara rädd för att spilla kaffe på de värdefulla objekten.

Men det är genikulten kring dessa stora män som gör att vi tycker att deras grejer är värda pengar. Det är inte Lidmans pinaler, även om hon var nog så stor.

Läs fler krönikor av Sanna Samuelsson:

LÄS MER:Glöm inte att Göteborg varit “bögknackarstaden”

LÄS MER:Stockholmare ser ”landet” som spa utan pool

LÄS MER:Alla har inte rätt att bli recenserade

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

ANNONS