Sveriges absolut största litteraturkritiker heter inte Jonas Thente, Mikaela Blomqvist eller Victor Malm. Han heter Felix Kjellberg. För de flesta mer känd som Pewdiepie. Visst, de allra flesta av hans 111 miljoner följare på Youtube gillar att kolla på videos när han gejmar. Men sedan 2018 har hans kanal tagit en annan vändning. Han började läsa böcker. Enligt honom själv 721 böcker – bara det året. Dessutom så började han recensera många av dem på sin videokanal. Inte med fokus på någon aktuell utgivningslista, utan böcker som intresserade honom och som han vill berätta om för sina följare. Det blev succé.
Ibland är hans bokvideos mest saklig kortkritik med betygssättningar. I en video (med 7,6 miljoner visningar) ger han till exempel Kierkegaards ”Antingen-Eller” 4/5 (“Why has no one told me about Kierke-man?”). Ibland blir det längre essäliknande inslag. Som den senaste bokvideon om ”Jag är katt” av den japanske 1800-talsförfattaren Natsume Sōseki (sedd av 1,8 miljoner personer).
Visst, det är inte hans mest sedda inlägg den senaste månaden (hans träningstips drar fler, och så har han börjat spela Minecraft igen, så ni fattar ju). Men ändå har han sedan 2018 – ensam – uppbådat ett större intresse för böcker än Sveriges samlade kritikerkår troligen lyckades med under samma period.
Här finns något att lära för den stressade kritikerbransch jag själv tillhör. Sedan internet blev tidningarnas affärsmodell nummer ett har en sak nämligen blivit smärtsamt tydlig: Ett upprörande litet antal människor vill läsa tidningarnas litteraturkritik, enligt statistiken. För att tala klarspråk: Det är en förlustaffär för en redan ekonomiskt ansatt bransch.
Den allmänna slutsatsen brukar vara att tiden på ett eller annat vis är ur led: folk kanske genuint har tappat intresset för litteratur. Dysterkvistar mumlar om att det kanske aldrig varit nån som läst kritiken men att det inte märktes så mycket förr. Ibland kan man höra en uppgiven redaktör sucka: “Snart blir väl kritik bara ett specialintresse för små nischade magasin”.
Det tror inte jag. Pewdiepie (och många andra lite mindre superkända bok-influencers) visar ju hur fel den analysen är. Folk vill visst läsa, lyssna och titta på litteraturkritik. Bara inte den som vi på dagstidningarna står för.
Pewdiepies stora fördel är att han under många år skapat en personlig relation till sina tittare. De vet vem han är och har respekt för hans åsikter just för att han är han.
Inte för att vår kritik på något vis skulle vara sämre. Tvärtom är verkshöjden hos landets skickliga litteraturkritiker ljusår högre. Det är inte innehållet som är problemet. Det är hur vi når ut med det. Eller snarare att vi inte riktigt lyckas nå ut i dagens medielandskap.
Pewdiepies fördel är att han under många år har skapat en personlig relation till sina tittare, även om han är en nybakad litteraturkritiker. De vet vem han är och har respekt för hans åsikter just för att han är han. På samma sätt måste också dagens kritiker arbeta för att bygga en relation med sina läsare. Inte tvunget genom att visa på kött och blod i sina texter – men genom att möta läsarna där de befinner sig. Hela tiden.
Här finns massor att göra för professionella kritiker. Det finns inget som säger att bokinfluencers måste vara glada amatörer. Kultursidorna är bara en av många plattformar i dag. Fram med fler poddar! Fler aktiva kritiker på Twitter! Kritik-instagramkonton drivna av proffs! Jag förstår att vissa av er ryser nu men det är ändå så att den som lyckas med att bli Sveriges första kritik-influencer har allt att vinna.
Läs mer av Björn Werner:
LÄS MER:Recension: ”Ödesåret 1809” av Leif Lewin
LÄS MER:Ve den man som bara vill ta hand om sitt barn
LÄS MER:Bisarrt när ingen pratar göteborgska på film
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
