Kerstin Söderholm var en finlandssvensk poet som tog sitt liv 1943. Hon var inte särskilt stor under sin tid och är i stort sett bortglömd i dag, men ges nu ut på nytt i Nirstedt/litteraturs poesibibliotek-serie. Jag fastnar för boken då den har den otroliga titeln ”Rödgula vägar”, men väntar mig ingenting när jag öppnar den.
Men det är så märkligt. Dikterna talar direkt till mig.
”Det finns ett stålbett i mitt hjärta. / När tallarna talar med flämtande tungor/ vibrerar det.”
Jag bläddrar tillbaka. När kom boken? Har jag missförstått? Nej. Den är utgiven 1928, för snart hundra år sedan skrev hon detta. Där sitter jag på kontoret med de flimrande skärmarna runt omkring mig och dånar av det märkliga med poesin. Hur kan det tala så genom decennierna – försvinna och sen återuppstå? Hur kan orden liksom överleva?
Litteraturvetaren Tuva Korsström kallar på sajten Nordisk kvinnolitteraturhistoria Söderholm för en finlandssvensk Karin Boye eller Virginia Woolf och skriver ”Hos henne smälter jaget och naturen samman” (4/1/11). Men det tycks mig snarare, när jag läser dikterna, som att naturens storhet för Söderholm låg i att det inte är jaget, utan något annat, något större och mer levande än det som får plats i hennes trånga skalle som kommer fram.
”Det finns inga mänskors ögon/ – men de gröna ormbunksbladen / har en obeskrivlig blick.”
Där sitter jag på kontoret med de flimrande skärmarna runt omkring mig och dånar av det märkliga med poesin.
LÄS MER:Recension: ”Avgrunden av ljus – Poesi 1962-2016” av Lars Norén”
I den korta Wikipedia-artikeln om författaren står det att Söderholm är mest känd för de postumt utgivna dagböckerna: ”Endast med mig själv. 1–2”. I förordet till Nirstedts utgåva skriver Tatiana Brandt att man i dessa ”får kontakt med en trasslig levande människa som ofta skriver liksom i blindo”. Brandt antyder att dagboken är banal och skriver vidare: ”Det är brinnande krig när hon skriver och hon talar om de ’förfärliga krisåren 1919-23’. Jag förstår ingenting tills jag inser att det är sitt eget inre liv hon refererar till, sina kriser, sin psykiska ohälsa, sina kärlekssorger – inte Finlands stormiga historia”.
Det Brandt noterar är poetens välsignelse och förbannelse: den där närmast extremistiska subjektiviteten. Det gör att dikter kan bli intensiva, direkta. Men i en dagbok framstår det som självupptagenhet. Och som personlig egenskap kan den bli outhärdlig.
Detta stärker mig i min ovilja att läsa författardagböcker. Jag har aldrig förstått varför intresset är så stort för dessa, kanske mest utifrån vetskapen om hur ointressant min egen dagbok är. Men den är ju, tack och lov, inte skriven för att ges ut. Men är alla författardagböcker det? Söderholms var det. Lars Noréns "En dramatikers dagbok” var väl det. Måste man läsa dem för att komma nära dessa författare?
Nyligen kom Mikael van Reis sammanställning av Noréns poesi ut på Bonniers. ”Avgrunden av ljus” är ett urval av dikter från 1963 och framåt. Och vilken glädje att få sitta med denna tegelsten och läsa rader som dessa, ur dikten ”Elegi” i ”Syrener, snö” från 1963 :
”vi har lämnat de ljusa byarna bakom oss/ där skymningarna rinner blåa genom fåglarnas ögon/ vi har lämnat de ljusa byarna bakom oss/ där sädesaxen nu växer in till de sovande”
I Anna Hallbergs gästrecension av ”Avgrunden av ljus” i GP Kultur skriver hon ”Det här är en kulturgärning som lyckas med det sällsynta att varumärkes-Norén bleknar, till förmån för poeten Lars Norén.”
Det är något så betryggande med detta, att trots dagböcker och Bukowskis-auktioner så finns poesin alltid kvar. Den rör sig i en annan tidsrymd, öppnar upp världen snarare än stänger den inne.
LÄS MER:Hos Norén är människan hemlös
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
